publicerad: 2015
kompromiss
kom·pro·miss
[‑mis´]
substantiv
~en ~er • överenskommelse efter ömsesidiga eftergifter, medelväg
Singular | |
---|---|
en kompromiss | obestämd form |
en kompromiss | obestämd form genitiv |
kompromissen | bestämd form |
kompromissens | bestämd form genitiv |
Plural | |
kompromisser | obestämd form |
kompromissers | obestämd form genitiv |
kompromisserna | bestämd form |
kompromissernas | bestämd form genitiv |