publicerad: 2015
klara
klara
verb
~de ~t • klara en uppgift
Finita former | |
---|---|
klarar | presens aktiv |
klaras | presens passiv |
klarade | preteritum aktiv |
klarades | preteritum passiv |
klara | imperativ aktiv |
Infinita former | |
att klara | infinitiv aktiv |
att klaras | infinitiv passiv |
har/hade klarat | supinum aktiv |
har/hade klarats | supinum passiv |
Presens particip | |
klarande | |
Perfekt particip | |
en klarad + substantiv | |
ett klarat + substantiv | |
den/det/de klarade + substantiv |
klara av
• lyckas med, klara: klara av el. (sällan) avklara en uppgift
Infinita formeratt klara avinfinitiv aktivPresens participavklarandePerfekt participen avklarad + substantivett avklarat + substantivden/det/de avklarade + substantiv
klara sig
• komma igenom ngt trots problem; överleva
Ordform(er)klara sig
klara upp
• åstadkomma lösning på: klara upp el. (sällan) uppklara en mordgåta
Infinita formeratt klara uppinfinitiv aktivPresens participuppklarandePerfekt participen uppklarad + substantivett uppklarat + substantivden/det/de uppklarade + substantiv
klara ut
1 bringa ordning i lina e.d.2 hitta en lösning på problem
Infinita formeratt klara utinfinitiv aktivPresens participutklarandePerfekt participen utklarad + substantivett utklarat + substantivden/det/de utklarade + substantiv