publicerad: 2015
landshövding
lands|hövd·ing
substantiv
~en ~ar • den högste ämbetsmannen i ett län
| Singular | |
|---|---|
| en landshövding | obestämd form |
| en landshövdings | obestämd form genitiv |
| landshövdingen | bestämd form |
| landshövdingens | bestämd form genitiv |
| Plural | |
| landshövdingar | obestämd form |
| landshövdingars | obestämd form genitiv |
| landshövdingarna | bestämd form |
| landshövdingarnas | bestämd form genitiv |


