publicerad: 2015
blotta
1blotta
[blåt`a]
substantiv
~n blottor • svag, oförsvarad punkt: lämna en blotta
| Singular | |
|---|---|
| en blotta | obestämd form |
| en blottas | obestämd form genitiv |
| blottan | bestämd form |
| blottans | bestämd form genitiv |
| Plural | |
| blottor | obestämd form |
| blottors | obestämd form genitiv |
| blottorna | bestämd form |
| blottornas | bestämd form genitiv |
2blotta
[blåt`a]
verb
~de ~t • göra synlig
| Finita former | |
|---|---|
| blottar | presens aktiv |
| blottas | presens passiv |
| blottade | preteritum aktiv |
| blottades | preteritum passiv |
| blotta | imperativ aktiv |
| Infinita former | |
| att blotta | infinitiv aktiv |
| att blottas | infinitiv passiv |
| har/hade blottat | supinum aktiv |
| har/hade blottats | supinum passiv |
| Presens particip | |
| blottande | |
| Perfekt particip | |
| en blottad + substantiv | |
| ett blottat + substantiv | |
| den/det/de blottade + substantiv | |
blotta sig
• äv. bildl. försäga sig, ofrivilligt göra avslöjanden: han blottade sig i debattenOrdform(er) blotta sig


