publicerad: 2015
blotta
1blotta
[blåt`a]
substantiv
~n blottor • svag, oförsvarad punkt: lämna en blotta
Singular | |
---|---|
en blotta | obestämd form |
en blottas | obestämd form genitiv |
blottan | bestämd form |
blottans | bestämd form genitiv |
Plural | |
blottor | obestämd form |
blottors | obestämd form genitiv |
blottorna | bestämd form |
blottornas | bestämd form genitiv |
2blotta
[blåt`a]
verb
~de ~t • göra synlig
Finita former | |
---|---|
blottar | presens aktiv |
blottas | presens passiv |
blottade | preteritum aktiv |
blottades | preteritum passiv |
blotta | imperativ aktiv |
Infinita former | |
att blotta | infinitiv aktiv |
att blottas | infinitiv passiv |
har/hade blottat | supinum aktiv |
har/hade blottats | supinum passiv |
Presens particip | |
blottande | |
Perfekt particip | |
en blottad + substantiv | |
ett blottat + substantiv | |
den/det/de blottade + substantiv |
blotta sig
• äv. bildl. försäga sig, ofrivilligt göra avslöjanden: han blottade sig i debattenOrdform(er) blotta sig