SAOL
Svenska Akademiens ordlista
tryckår: 2015  
tid
tid substantiv ~en ~er bestämd del av det förflutna, nuet och det kommande; tid­punkt; tids­rymd: ​bort­om tid och rum; ​tiden gick fort; ​Rembrandt, tidens störste målare; ​komma i tid; ​få tid hos läkaren; ​alla tiders mycket bra; ​nya tiden tiden efter ca 1500​ – I sammansättn. tid-, tids-, ngn gång tide-.
Singular
en tidobestämd form
en tidsobestämd form genitiv
tidenbestämd form
tidensbestämd form genitiv
Plural
tiderobestämd form
tidersobestämd form genitiv
tidernabestämd form
tidernasbestämd form genitiv