publicerad: 2015
rutin
rut·in
[‑i´n]
substantiv
~en ~er 1 knappast pl.; förvärvad skicklighet, yrkesvana2 vanemässigt arbets- el. tillvägagångssätt – Alla sammansättn. med rutin- hör till rutin 2.
Singular | |
---|---|
en rutin | obestämd form |
en rutins | obestämd form genitiv |
rutinen | bestämd form |
rutinens | bestämd form genitiv |
Plural | |
rutiner | obestämd form |
rutiners | obestämd form genitiv |
rutinerna | bestämd form |
rutinernas | bestämd form genitiv |