SAOL
Svenska Akademiens ordlista
tryckår: 2015  
väg
väg substantiv ~en ~ar an­lagt, band­formigt stycke mark för sam­färdsel; förbindelse: ​en asfalterad vägfärd­väg; äv. bildl.: ​de tog den kortaste vägen genom skogen; ​vart tog hon vägen? var är hon?, åt vilket håll gick hon?; ​ge sig i väg av­lägsna sigsätt att nå visst mål; metod: ​det går inte all­tid att komma åt penning­tvätt på laglig väg; ​(allt) i den vägen av det slaget​ – Nästan alla sammansättn. med väg- hör till väg 1.
Singular
en vägobestämd form
en vägsobestämd form genitiv
vägenbestämd form
vägensbestämd form genitiv
Plural
vägarobestämd form
vägarsobestämd form genitiv
vägarnabestämd form
vägarnasbestämd form genitiv