(ofta skrifvet ducrin, pl. ducriner. ducrins, pl., 1739. dycrenger, pl. 1790. decrenger, pl., 1741. dicrenger, pl., 1742. ducrainer, pl., 1756)
Etymologi
[jfr fr. du crin, tagel]
(i fråga om ä. förh.) af tagel, kanfas, fiskben m. m. bestående styfning i l. till kläder; nästan bl. i pl. 1 Dussin Ducrins. FörordnConsumtionsafg. 1739, s. A 4 a. Guldguler rock, med styfva dycrenger. Bellman 3: 32(1790). Momus engång steg ned, i allongeperuk och ducriner, / .. midt i galanta Paris. Atterbom Lyr. 2: 34(1810). Våra kantiga partier skola vi lägga vadd och ducriner öfver. Hultin VSkr. 186(1867).
SAOB
