publicerad: 1935
KACKERLACKA kak3erlak2a l. 30~20, stundom 1040; stundom KAKERLACKA ka3kerlak2a l. 30~20, f. l. r.; best. -an; pl. -or; stundom (i bet. 2 den enda anträffade formen) KACKERLACK kak3erlak2 l. 30~2, stundom 104 (kackerla´ck Weste; kàckerláck Dalin), l. KAKERLACK ka3kerlak2 l. 30~2, om djur m. l. f. l. r., om person m.||ig.; best. -en; pl. -er.
Ordformer
(kackel- 1751—1790. kackerl- 1756 osv. kackl- (cackl-) 1788—1853. kakel- 1785—1787. kakerl- 1795—1926. kakl- 1839. -lack 1756—1923. -lacka 1788 osv. -lacker, pl. 1751—1923. -lak 1892. -laka 1892. -laker, pl. 1820—1885)
Etymologi
[liksom d. kakerlak av t. kakerlak l. holl. kakkerlak, urspr. lånat från ngt sydamerikanskt indianspr.]
1) individ av insektfamiljen Blattidæ; särsk. om de i Sv. förekommande, ss. nattdjur o. stora skadegörare på matvaror o. d. bekanta arterna Periplaneta orientalis Lin., orientalisk kackerlacka, torraka, Phyllodromia germanica Lin., tysk kackerlacka, o. Ectobia lapponica Lin., lapsk kackerlacka, av vilka bl. den senare med visshet är inhemsk i Sv.; jfr BRÖD-ÄTARE 3. Osbeck Resa 109 (1751, 1757). Kakelacken .. som .. söndergnager kläder, pälsverk, läder och victualier. Fischerström Mäl. 208 (1785). Thomson Insect. 101 (1862). SvD(A) 1933, nr 84, s. 8. — jfr SKOGS-KACKERLACKA.
2) [jfr motsv. anv. i dan. o. t. Anv. torde bero därpå att med albinism behäftade personer l. djur endast med svårighet kunna fördraga dagsljuset i likhet med kackerlackorna] (†) människa l. djur som är behäftad (behäftat) med albinism, albino. Holmberg 1: 1030 (1795). Billing Hipp. 122 (1836; om hästar). Collin Ordl. (1847). WoJ (1891).
Ssgr (till 1): A: KACKERLACK-HONA, -LARV, -SLÄKTE(T), se B.
-PULVER. (föga br.) Pulveriserad borax anses fördrifva kackerlackor, hvarför den äfven kallas Kackerlackspulver. Lindgren Läkem. 53 (1918). —
-SLÄKTE(T). (kackerlack-) zool. om (det numera på flera olika släkten uppdelade) insektsläktet Blatta Lin. Dahlbom Insekt. 103 (1837).
Spoiler title
Spoiler content