KONREKTOR kon3~räk2tor l. 032 l. 040 (conre`ctor Weste; kånnrä´cktårr Dalin), m.; best. -n, i best. anv. äv. utan slutartikel ((†) -rektoren IT 1791, nr 57, s. 2); pl. -torer ~räktω2rer l. ~rek-, resp. 1040.
Ordformer
(förr äv. skrivet conrec-)
Etymologi
[jfr t. konrektor; av nylat. conrector; av KON-o. REKTOR]
(förr) vid trivialskola o. äldre lärovärk: lärare som hade befattning ss. rektorns närmaste man o. ställföreträdare; andre lärare. Stiernman Riksd. 581(1604). Skolordn. 1724, s. 16. Därs. 1820, s. 8. Wirsén i 3SAH 2: 146(1887).
