PÅ ssgr (forts.; jfr anm. sp. 2716):
(I 4 c) PÅ-VILA, v. bildl., om ngt tryckande l. betungande l. förpliktande o. d. (t. ex. arbete, åliggande, tunga, onus, skatt, skuld, ansvar, plikt): åligga l. åvila l. trycka l. betunga (ngn l. ngt); vara pålagd på (ngn l. ngt). Rydqvist StatsekonBetr. 29 (1865). Inga skatter och onera komma att påhvila jorden. SDS 1895, nr 525, s. 1. De förpliktelser, som .. påvilar en man i .. (hans) ställning. Segerstedt Händ. 359 (1926). Huvudparten av det mycket vidlyftiga arbetet hade påvilat (S.) Lampa. Landsm. 1951, s. 61. särsk.
b) (föga br.) med. om rörelse o. d.: vara avhängig av l. framkallas gm (en nerv l. nervtråd). LbInternMed. 2: 121, 246 (1916). —
(III 1 f) -VIND, r. l. m. (föga br.) akterlig vind (som för l. driver ett segelfartyg åt avsett håll). Strindberg Hafsb. 12 (1890). —
-VINDA, v., -ning. (i sht i fackspr.)
1) till I 15, III 2: gm vindning åstadkomma pålindning av (ngt) på l. kring ngt, vinda l. rulla upp (ngt) på ngt; äv. med saksubj.: gm rotation o. d. åstadkomma pålindning av (ngt) på l. kring ngt; äv. i uttr. påvinda ngt på ngt l. påvinda ngt (äv. sig) ngt. Ekenmark Smndr. 17 (1823). Den engelska haspeln .. påvindar sig vanligen garnet från 40 bobiner. TT 1875, s. 1. Väfvens påvindning. Andersson Väfn. 5 (1880).
