publicerad: 1968
SIRATLIG sira4tlig, adj. -are. adv. -EN (†, JournLTh. 1812, nr 78, s. 2), -T (Linnerhielm 2Br. 95 (1803, 1806) osv.).
Ordformer
(sir- (c-) 1728 osv. zir- 1648—1882. zijr- 1573. -at- 1573 osv. -ate- 1647—1699)
Etymologi
1) i fråga om föremåls l. persons utseende: prydlig (se d. o. 1) l. tilltalande l. vacker l. ståtlig l. dyl.; numera i sht inskränktare: (rikt) försedd med (l. kännetecknad av) sirater (se SIRAT 4), (rikt) utsirad l. ornerad l. prydd l. snirklad l. dyl.; jfr SIRLIG 1. (Kopparslagaren kunde slå kopparplåten tunnare) Så att man med samme tynne kopper, både zijratligere och bättre skall kunne teckie (taken på slottet). Johan III (1573) i HB 1: 211. Sochneherren Wälb. Öfwerstl(öjtnanten) H.r Bengt Ribbing .., som med åtskillige ziratlige ting .. Gudz huus hedrat. OfferdalKArk. N I 1, s. 10 (1692). Nu framböd hon kaffe ur kannan som blänkte / I gammal ziratlig fason. Lenngren (SVS) 2: 244 (1800). Brickor med röd kanderad frukt som siratligt var upplagd i terrasser. Wieselgren Waln LandsflH 26 (1934). Den siratliga räfsan, köpt hos järnhandlaren i stan. SkånHembFÅb. 1953, s. 72. — särsk.
a) (numera föga br.) om person: ståtlig, välväxt, vacker; elegant (i klädsel); jfr anm. sp. 2677 o. SIRLIG 1 a. Dalin (1854). Från exercisplatsen kommo ynglingarne tillbaka siratliga och solbrända. Sander (o. Flodman) 102 (1871). Siratlig, (dvs.) fint klädd. Schulthess (1885). Min mormor, stor och siratlig, såg sig stillatigande omkring, ty den största oordning rådde i rummet (osv.). Lagergren Minn. 1: 102 (1922).
b) om skrivtecken (bokstav o. d.): rikt utsirad, snirklad o. d.; äv. om skrift l. skrivstil: som utmärkes av sådana skrivtecken. Siratliga inskrifter på flaskorna hos edra luktkrämare. Leopold 5: 487 (c. 1820). Hvad han skrifver, hvilka tankar, bryr den gamle icke mycket; / riktig afskrift och siratlig är för honom hufvudstycket. Rydberg Dikt. 1: 46 (1876, 1882). Brev, skrivna med den mest siratliga och präntade piktur. Schiller DrMargNyck. 155 (1930).
a) ss. adv., ss. bestämning till ord med bet. ”kröka sig”: på ett sådant sätt att en fin o. elegant svängd l. krökt form erhålles; jfr SIRLIG 2 a. I sitt rum den lärde undersöker / nycklarne från hvarje kant och sida; / ser, hur axet sig siratligt kröker / och hur skaften guldgult skimmer sprida. Jensen BöhmDiktn. 163 (1894).
b) om muntlig l. skriftlig framställning: sirlig (se d. o. 2 b); numera i sht med något klandrande innebörd: överdrivet utsmyckad l. utsirad, snirklad l. pretiös. Kånstigt och siratligt snack. Lundberg Paulson Erasmus 147 (1728). En siratlig inbjudning. JERydqvist (1835) i 3SAH LVII. 3: 220. Pastor Olofsson höll ett siratligt tal för brudparet. Krusenstjerna Fatt. 2: 290 (1936).
c) om persons (allmänna) uppträdande l. om person med avs. på hans (allmänna) uppträdande l. sätt att tala: sirlig (se d. o. 2 c); numera ofta med något klandrande innebörd: elegant på ett överdrivet ceremoniöst l. konstlat l. snirklat sätt; äv. om handling o. d.: som präglas av sådant uppträdande; jfr 1 a. Värdarne proponerade först skålar för statssekreteraren och arkiatern (D. von Schultzenheim), och allt gick ganska ziratligt till, slutande sig med goda bålar. Bergstrand SvLäkS 64 (i handl. fr. 1811). (Pelle Svensson gjorde) en så siratlig bugning han kunde åstadkomma. Ödman VårD 2: 34 (1888). Se, tranan gångar fint och lätt, / siratlig sprätt / med plymer uppå baken. Dahllöf Göteb. 25 (1924). Den siratlige övervaktmästaren. Wulff 85År 271 (1929). En gammal siratlig herre i en stilfull borgerlig interiör, artig och förekommande (osv.). Bergman i 3SAH LXI. 2: 221 (1950).
d) (numera bl. mera tillf.) om musikaliskt verk: ceremoniös l. snirklad l. kruserlig l. dyl. Den tungt siratliga och dock av känsla fyllda Airen (i Griegs svit ”Fra Holbergs tid”). Peterson-Berger Recens. 1: 47 (1896, 1923).
3) (†) bildl. (jfr 2): hedrande, hedersam, ärofull. Och mon Menniskionne någhot kunna zirateligare, herligare eller och någon sin önskeligare wederfaras, än at Gudz beläte warder vthi henne genom Christum förnyadt? Muræus Arndt 1: 105 (1647).
Anm. I följande språkprov förekommer, i bet. 1 a, den numera obrukliga formen siratlik [bildad analogiskt efter ssgr med -lik; jfr ordparet bildlig: bild-lik]. Ståtlig, siratlik gestalt. Blanche Band. 51 (1848). En lång siratlik man. Dens. Bild. 3: 50 (1864).
Avledn.: SIRATLIGHET, r. l. f.
1) till 1: egenskapen l. förhållandet att vara siratlig; i sht förr äv. allmännare: prydlighet l. (stel l. konstlad) ståtlighet o. d. Dåliga statuer utan all ända (i Potsdam) .. eftergjorda Romerska ruiner .. (m. m.) — under det att mängden af skildtvakter .. ännu antyda, att en militärisk jernålders barbari låg under all denna siratlighet förborgad. Geijer Minn. 198 (1825, 1834). (Sv.) Siratlighet .. (t.) Stattlichkeit. Hoppe (1892). Auerbach (1913).
2) till 2: egenskapen l. förhållandet att vara siratlig; särsk.
a) till 2 b. Den öfverlastade architektoniska siratligheten (är ett framträdande drag i den romerska litteraturen). Törneros (SVS) 4: 12 (1822). (Barockens dikt) afspeglade i uttryckets siratlighet spansk-italiensk hofståt. Levertin 10: 8 (1897).
b) till 2 c. LBÄ 5—6: 108 (1797). Om han var en grobian, så var hon den personifierade siratligheten. Benedictsson Ber. 56 (1888). HT 1939, s. 111.
SAOB
Spoiler title
Spoiler content