publicerad: 1993
STUNDA stun3da2, v. -ade (G1R 1: 48 (1523: tiilstundar, pr. sg.) osv.) ((†) pr. ind. sg. -er G1R 1: 50 (1523: tiil stunder), Swedberg Schibb. 451 (1716: instunder). imper. stund LejonkDr. 79 (1689: åstund)); förr äv. STUNDAS, v. dep. (Granlund Ordspr. (c. 1880: stundas, pr. sg.)). (stund- (-w-, -dh-) 1523 (: tiil stunder), 1525 osv. stunn- 1612 (: åstunna, pr. pl.)—1720, 1883 (från Smål.). -a 1528 osv. -as c. 1880 (: stundas, pr. sg.) osv.). vbalsbst. -AN (ss. senare led i ssgr, G1R 1: 122 (1523; enl. senare avskrift: åstundann), Moberg Rid 210 (1941: tillstundan)), -ANDE, -ELSE [fsv. -stundilse, i ssgn astundilse] (†, Bureus Suml. 50 (i handl. fr. 1527: åstundilse)); -ARE (ss. senare led i ssg, BrefNSkolH 230 (1811: åstundare)).
Etymologi
[fsv. stunda; jfr fd. stundhæ (d. stunde), fvn. stunda (nor. dial. stunda), mlt. stunden, ännu icke komma, låta vänta på sig, skjuta på l. skjuta fram; avledn. av STUND, sbst.1 — Jfr STUND, sbst.2, STUNDLIG]
A. vara förestående; dröja (med att inträffa) o. d.
1) intr., om tid(punkt): vara mer l. mindre nära l. förestående l. närma sig l. infinna sig l. infalla; om (mer l. mindre dramatisk l. ödesdiger l. hotande) händelse l. skeende l. företeelse o. d.: vid l. under viss mer l. mindre näraliggande l. nära förestående tidpunkt resp. tid (väntas) tilldraga sig l. äga rum l. beröra l. bli aktuell för ngn l. ngra, komma; äv. med obj. betecknande den l. dem som berörs; förr äv. dels ss. dep. (se b), dels om person: vid osv. viss osv. tidpunkt osv. (väntas) komma. Remonstreradhe dem (dvs. bönderna), hvadh besvärligheter stunda oss öfver huffvudett, om (osv.). RP 6: 133 (1638). Hans tacksamhet, hans gunst mot dig ej kunna fela, / Och timmen stundat har, att edra lagrar dela. Leopold 1: 83 (1790, 1814). Åt .. (barnens) ömma Mor .. / Jag skänker detta perspectivet. / Der skall hon skåda hela lifvet, / Som stundar hennes Barn, förut. Franzén Skald. 4: 397 (1799, 1832). Stagnelius (SVS) 3: 32 (1814; om Oden). Nu stundade julen och (osv.). Svanberg RedLefn. 96 (1882). Storflaxiga kråkor kraxar / om märkliga ting som stundar. Ferlin Barf. 10 (1933). Nu stundar regeringskris. VeckoJ 1957, nr 42, s. 20. Här stundar sannerligen bistra tider för oss ryssar. Widding 1812 340 (1970). — jfr FÖRE-, IN-STUNDA o. TILL-STUNDANDE. — särsk.
a) i numera bl. opers. konstruktion i uttr. stunda till l. mot ngt, i tiden närma sig l. lida mot ngt l. vara nära förestående, resp. det närmar sig l. lider mot ngt osv. HH XXXIII. 2: 212 (1550). Nej, jag märker, at min lille Argiske Riksdag stundar til slut. Dalin Arg. 2: 362 (1734, 1754). Det började nu stunda mot examen. Lagerlöf Top. 132 (1920). Är fröken von Wenden ledsen över att det stundar till bröllop? frågade han föraktfullt. Krusenstjerna Pahlen 6: 414 (1935). — jfr TILL-STUNDA.
b) (†) ss. dep., i det opers. uttr. det stundas ngn l. ngt, det väntas ngn osv. Dä stundas främmande (karl). Granlund Ordspr. (c. 1880).
c) i p. pr.; äv. i mer l. mindre adjektivisk anv.; om person förr äv. liktydigt med: blivande. Adlerbeth Buc. 25 (1807). Folket glädde sig åt sina unga, stundande hjeltar (dvs. G. II A. o. hertig Johan). Afzelius Sag. VIII. 1: 141 (1856). Den stundande döden. FinT 1955, s. 37. De förberedde sig inför det stundande bröllopet. SvOrdb. (1986). — jfr NÄST-, PÅ-STUNDANDE.
d) (†) i p. pf., närmande sig l. övergående i bet.: nära förestående, snart kommande. Den dagen, tappra folk, jag ändtlig stundad ser, / Som lofvar .. friheten åt er. Leopold 1: 22 (1790, 1814). Hoppet låter honom (dvs. ynglingen) smaka / Lyckan af en stundad tid. Choræus VDikt. 85 (1799). Goda Moder .. / Känn igen det hjerta som dig vördar, / Der du sådde .. / Frön till mången stundad sällhets skördar. Tegnér (TegnS) 1: 70 (1803).
2) (†) förr l. senare komma l. (just) vara på väg l. stå i begrepp (att göra ngt). Æplet th(ett) hengher såå högt ij trædh, / th(ett) stundh(e)r til iordh(e)n att falla. Visb. 1: 59 (1573). Därs. 2: 325 (c. 1680).
3) (†) dröja (med att inträffa); i uttr. icke (länge) stunda att, icke (länge) dröja l. stå på förrän. Det stundade icke, att (osv.). Afzelius Sag. 5: 270 (1843). Länge kunde icke stunda, att han (dvs. L. Torstenson) stod för hufwudstadens (dvs. Wiens) portar. Därs. VIII. 2: 268 (1857).
4) [jfr 1] (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) opers.: man får varsel l. förebud (i form av att det kliar på l. i näsan l. ögonbrynet l. ögonlocket o. dyl. l. på annat sätt) om stundande händelse l. ngns besök o. d., det varslas (på sådant sätt) om stundande händelse osv.; särsk. i uttr. det stundar (för ngt l. ngn), ngt stundande resp. ngns besök varslas (på beskrivet sätt). En Fru så djupsint nu begrundar, / Hon påstår det för någon stundar, / ”Helt säkert kommer någon hit.” Lenngren (SVS) 1: 27 (1777). Det stundar för främmande, för ett dödsfall, (dvs.) det anar mig, att främmande kommer, att ett dödsfall inträffar. Dalin (1854). Det stundar, som på några orter säges, då man af en kliande känsla i ögonbrynet eller ögonlocket tror sig få förebud om, att en besökande snart skall infinna sig. NordT 1895, s. 355. Hirvensalo o. Hedlund (1963).
B.
5) (†) i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv., i uttr. vara stundad till ngt, ha tid l. möjlighet till ngt. Hwadh vngdomsens Information widkommer, så lährer Capellan för sine andre EmbetzSysslors opwachtande icke wara stundad der till. VDAkt. 1692, nr 100 (1690).
C.
6) (†) intr.: ge sig tid l. till tåls; dröja (o. tveka); stundom med bibet. av viss överraskning; särsk. med bestämning styrd av prep. vid, angivande upphovet l. orsaken till dröjandet osv. Nu borde fuller ock jag framställa min tancka, men finner mig här wid stunnande, owettandes hwilken thera meningen man skal taga i handen. Lindestolpe Frans. 22 (1713). (Maskar) förorsaka så .. sällsama krämpor, at offta then förståndigaste och ypperste Läkaren .. måste stunna och betäncka sig. Dens. Matk. 2 (1714). Stunna och betänka sig. Dens. SuurbrFr. 10 (1718). Wid färgornas underliga och hastiga förändringar, måste man mera stunna, än förstå. Dens. Färg. 13 (1720).
D. i fråga om (tålamod med) uppskov.
7) (†) i uttr. stunda med ngn, ha tålamod l. ge sig till tåls med l. dröja med att utkräva ngt av ngn. Där han icke wille till föreskrefne dagh .. Clarera Cronoskatten låtter jagh hoss honom tröska effter såsom .. jagh öfwer ett åhr mädh honom stundatt så wäll som påmint honom dätt han kiörkian skÿldigh ähr. VDAkt. 1685, nr 217.
8) [jfr motsv. anv. i mlt.] (†) tr., i uttr. stunda ngn om ngt, ge ngn (t. ex. gäldenär) uppskov l. frist i fråga om ngt (t. ex. betalning). Tha bleff for:de Lasse bön fælther mz godhe men til Hakon Mansson, ath han honom om samma penninge stwnde wilde. JönkTb. 121 (1528).
E. önska, längta o. d.
9) (†) intr.: önska sig l. längta (till l. från en plats); möjl. äv.: ha för avsikt att bege sig l. ärna sig (till osv. en plats). Titt stundar belgh som han båren ähr. SvOrds. C 5 b (1604); jfr BÄLG I 8. Jag är grå worden och stundar ifrå werldenne. Swedberg Dödst. 390 (1711). Er månde otryggt gånga, / om dithän (till konung Atle) I stunden. Afzelius SæmE 248 (1818). — jfr Å-STUNDA.
10) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) intr.: (häftigt) önska sig l. längta l. sträva (till l. efter ngt) l. stå l. trakta (efter ngt) l. åtrå (ngt). (Sören Norby) haffuer stwndath epter woor scadha. G1R 2: 174 (1525). Jagh görs nu tungh och gammal aff thet myckna slääp och bekymmer, jagh haffver hafft .. och stundar dagligen til hvilo. OxBr. 12: 260 (1637). Alla Människor stunda efter äran. Dalin Vitt. II. 5: 122 (1738). ”Nu kan du draga på skogen igen; lön skall du få.” ”Det stundar jag inte till,” svarade Josse; ”men kanske Lars-Pers-hemmanet duger åt eran Margit?” Landsm. 1: 256 (1879). — jfr TILL-, Å-STUNDA.
11) (†) tr.: (hoppas på o.) önska l. längta l. trakta l. ha begär efter (ngt), åstunda (ngt); äv. dels i uttr. stunda att (osv.), åstunda l. trakta efter att (osv.), dels i uttr. stunda ngn ngt, (till)-önska ngn ngt. Den konungen hafver en systerson, / Han stundar till riket att komma. SvFolkv. 1: 37. Jag stundar annat ey, än Döö. Dahlstierna (SVS) 396 (c. 1696). Ty stundar iag fast hiärtelig den Mån, / Att du (osv.). Därs. 421. Hon (dvs. en bedragen värld) stundar dig den näpst, / du ock af dem (dvs. gudarna) är värd. Leopold 1: 64 (1790, 1814). — jfr Å-STUNDA.
12) (†) opers.: vara önskan hos (ngn), lysta (ngn). (Lantmarskalken begärde) att den nederste Class: (på Riddarhuset) wille vtt seija sin meeningh, effter såssom hwariom och ehnom fritt stunde, sådant på den orten att vtt seija. RARP 1: 94 (1629).
F.
13) [jfr sv. dial. stunna på, lita på] (†) förlita sig l. lita (på ngn l. ngt). (Sv.) Jag stundade på honom, (t.) ich verliesz mich auf ihn. Lind (1749). Dens. (: på något).
Särsk. förb. (i allm. till 1): STUNDA IN. (†) om tid o. d.: stunda, instunda. Skördetiden stundar in. Liljestråle Fid. 106 (1797). —
STUNDA TILL10 4. (numera bl. mera tillf.) om tid(punkt) o. d.: stunda, tillstunda. G1R 14: 366 (1542). TurÅ 1909, s. 228. särsk. (†) i uttr. stunda ngn ngt till, stunda ngt för ngn, vara ngt att vänta för ngn. Oss stwndar dooch nooch bekosthningh tiil. G1R 3: 133 (1526).
Anm. till STUNDA, v. På grund av felskrivning l. felläsning i handskrift l. sammanblandning med STÅNDA, stå, förekommer i ForumNav. 9: 118 (i handl. fr. 1628) ett stunda ngn lydna o. stunda ngns bud, lyda ngn resp. hålla ngns bud. Omvänt, o. med analoga förklaringsmöjligheter, förekommer bl. a. i TbLödöse 205 (1590) ett tillstånda, väntas l. dyl., o. i KKD 9: 37 (1703) ett åstånda, åstunda, för väntat tillstunda resp. åstunda.
SAOB
Spoiler title
Spoiler content