STÄCKA stäk3a2, v.2 -er, -te, -t, -t. vbalsbst. -ANDE, -NING.
Etymologi
[sv. dial. stäcka; jfr ä. dan. o. dan. (dial.) stække, nor. dial. stekkja; avledn. av STACK, sbst.1]
(i sht i vissa trakter, bygdemålsfärgat) sätta l. lägga (hö, halm o. d.) i stack, stacka (hö osv.); äv. utan obj. ÅgerupArk. Brev 23⁄9 1742. Pigorna räfste och stäckte. Sjögren Journ. 20⁄7 1786. Jacobus Johansson .. var redan fullvuxen dräng och sysselsatt med att stäcka hö och halm, då (osv.). Hagström Herdam. 4: 66 (1901). FrSkånStäd. 154 (1932; med avs. på torv). — jfr UPP-STÄCKA.
SAOB
