publicerad: 2015
landshövding
lands|hövd·ing
substantiv
~en ~ar • den högste ämbetsmannen i ett län
Singular | |
---|---|
en landshövding | obestämd form |
en landshövdings | obestämd form genitiv |
landshövdingen | bestämd form |
landshövdingens | bestämd form genitiv |
Plural | |
landshövdingar | obestämd form |
landshövdingars | obestämd form genitiv |
landshövdingarna | bestämd form |
landshövdingarnas | bestämd form genitiv |