publicerad: 1898
AFSTÖRTNING a3v~stœr2tniŋ, r. l. f.; best. -en.
vbalsbst. af föreg. — särsk. [jfr STÖRTNING, STÖRTA, sbst. o. v.; jfr äfv. t. absturz] (†) brant sluttning, bråddjup, stupa. En bred backrygg med tvärbrant afstörtning. Hisinger Ant. 4: 186 (1828).
Spoiler title
Spoiler content