BROK brω4k, sbst.3, m. l. r.; best. -en (Anm. I det under 2 anförda uttr. maken till broken uttalas broken ofta med betoningen 32; jfr ArkNF 37: 184); pl. -ar.
Etymologi
[sv. dial. brok, mörk fläck, brokigt djur; jfr d. broge, nor. dial. brok(e). Jfr BROKIG]
1) (bygdemålsfärgadt) benämning på brokigt djur, i sht häst l. nötkreatur. Dalin Arg. 2: 124 (1754: broken; om en stut; uppl. 1734: Brok, anv. ss. egennamn).
2) [jfr sv. dial. maken till broke l. broka, d. mage til broge, äfvensom d. dial. de æ mågen te brogen (l. te krågen) o søster te wo såw; jfr äfv. uttr. det finns fler brokiga hundar än prästens. Uttrycket hänföres numera ofta till BROK, sbst.1] (hvard.) i uttr. maken till broken, om ngt som är likadant som ngt annat förut nämndt l. kändt, en likadan af samma sort. Blanche Band. 311 (1848). Hå, hå, min vackra dufva .. — kanske du tror, att jag går i kolt och icke sett maken till broken förr en gång. Björlin Elsa 99 (1879). (†) (Fredrik Wilhelm IV af Preussen var) en maken till broken till svåger Nikolaus (af Ryssland). Soldan (1848) hos Aho Soldan 96.
Anm. till 1. Ss. feminin motsvarighet till brok, i sht ss. benämning på brokig ko, förekommer (i bygdemålsfärgadt spr.) broka [sv. dial. broka; jfr d. broge, nor. dial. broka]. Tidfördrijf B 7 a (c. 1695). Rääf Ydre 1: 78 (1856).
SAOB
