CELT säl4t, sbst.1, r.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr d., t., eng. o. fr. celt, af ett celte, som förekommer på ett ställe (Job 19: 24) i den auktoriserade texten af Vulgata, där det uppfattats ss. ablativ sg. till ett eljest icke med säkerhet uppvisadt ord celtis, som antagits betyda ”mejsel” o. d. Sannol. är dock nämnda celte endast oriktig läsart för det lat. adverbet certe, säkert. Inom den utländska arkeologiska litteraturen uppträder ordet celt redan c. 1700. Till att göra detsamma erkändt ss. arkeologisk term medverkade i hög grad antagandet, att ordet stode i etym. förbindelse med CELT, sbst.2 Jfr Murray o. anm. nedan]
arkeol. benämning på bronsyxa från bronsåldern utan eg. skafthål o. antingen med en fördjupning (i hvilken det knäformigt böjda skaftet insattes) gående uppifrån o. nedåt i yxans rygg samt (oftast) vid fördjupningens rand en bronsögla i hvilken skaftet kunde fastbindas (hålcelt) l. utan dylikt hål med ryggen formad till att indrifvas i l. gm skaftet (skaftcelt); förr i sht om yxa af förstnämnda slag, motsatt PÅLSTAF; stundom om järnyxa af hålcelts form (från förhistorisk tid). Både pålstafvar och Celter (torde hafva) varit stridsvapen. S. Nilsson i VittAH 18: 271 (1844). Dens. Ur. 2: 92 (1862). Det redskap, som (under bronsåldern) ersätter stenbilan eller stenmejseln och som svarar mot nutidens huggjern eller yxa. .. plägar (man) kalla .. en celt. Hildebrand Förhist. folk. 438 (1879). (Bronsyxor) kallas ofta, ehuru mindre lämpligt, celter. Montelius i Sv:s hist. 1: 93 (1903). — jfr BRONS-, HÅL-, JÄRN-, SKAFT-CELT.
Ssg: CELT-SKAFT3~2.
