DEKORATÖR dek1oratö4r l. de1-, l. -kå- l. -kω-, l. -œ4r, äfv. 0104, m.||ig.; best. -en, äfv. -n; pl. -er.
Etymologi
[jfr t. dekorateur, af fr. décorateur, vbalsbst. till décorer (se DEKORERA); jfr äfv. eng. decorator]
person som dekorerar l. dekorerat l. är skicklig i att dekorera. Conv.-lex. (1821). — särsk.
a) till DEKORERA a o. c; särsk.: person som (mer l. mindre yrkesmässigt) ägnar sig åt dekoreringsarbete; äfv.: person som biträder med råd o. anvisningar i o. för inredning af (bostads-) våningar; numera ofta användt ss. yrkestitel för tapetserare l. möbelhandlande. Tekn. tidskr. 1874, s. 155. Såsom dekoratörer torde de (dvs. japanerna) i vissa hänseenden få anses oöfverträffade. J. O. Andersson i Meddel. fr. sv. slöjdfören. 1884, s. 102. Fåtöljer, enkla stolar, buffeter m. m. i renässansstil ha .. varit utstälda af tapetseraren K. F. F., en .. för sin sak lifligt intresserad dekoratör. G. Upmark Därs. s. 149. Tessin hade .. med förkärlek vändt sig till Frankrike och därifrån hemtat sina dekoratörer (för Sthms slottsbyggnad). Nyblom i 3 SAH 5: 65 (1890). Dekoratören A. A. LD 1909, nr 77, s. 2.
