SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1922  
DRÖG drø4g, adj. o. sbst.2 m.; ss. sbst. best. -en; pl. -ar.
Ordformer
(drögh Schroderus)
Etymologi
[jfr sv. dial. (Hälsingl., Värml.) drög, ”nöt”; till DRAGA, v.; eg.: ’(person) som går och drar benen efter sig'; jfr d. drog, nor. dial. droge, äfvensom DRÖG, sbst.1, DRÖG- o. DRÖJA, v.]
1) (†) adj.: trög, senfärdig. Evagrius beskyller honom hafwa warit någet drögh och försumeligh. Schroderus Os. 1: 620 (1635).
2) (bygdemålsfärgadt, hvard.) sbst.: tölp, ”nöt”. Hör hwadh then Näsewise drögh, / Här nu emoot osz säya töör. Brasck Apg. B 4 a (1648). Han är ett nöt, / han är en drög. Scholander 3: 124 (1866).
Spoiler title
Spoiler content