INVIT invi4t, r. (m. Weste, WoJ(1891)); best. -en; pl. -er.
Ordformer
(-vit 1801 osv. -vite 1783—1847)
Etymologi
[jfr t. invite; av fr. invite, till inviter (se INVITERA)]
1) (numera mindre br.) inbjudan, inbjudning. För Pappas välmenande invit till Rämen i sommar få vi alla tacka hjertligast och ödmjukast. Tegnér (WB) 2: 363(1808). Då jag .. åter mottog en invit till fru V. Josephson FriKAkad. 39(1917).
2) (i sht ngt vard.; se dock slutet) bildl.: (förtäckt) anmodan, uppmaning, vink, påstötning; äv.: (inbjudning l. vink till) närmande o. d. Göra (äv. giva ngn) en invit (till ngt). Inte låtsas om inviten. Leopold (SVS) II. 1: 156(1783). Antonio begrep inte inviten. Wulff Leopardi 271(1913). Elma hade icke förmått slå brygga över till barnets förtroende; hon kände själv att hennes inviter måste verka konstlade. Stjernstedt Liw. 266(1925). Han .. gjorde vissa antydningar om det lämpliga i en omedelbar löneförhöjning. Jonas svarade ingenting på dessa inviter. Siwertz JoDr. 382(1928). — särsk. (fullt br.) spelt. i vissa kortspel: gm utspelande av ett (vanl. lägre) kort i en färg given uppmaning till medspelaren att spela ut denna färg. Göra en misslyckad invit. Besvara en invit. Ödmann Hågk. 80(c. 1805; uppl. 1918). Hvarföre icke svara mig i ruter? .. det är hårdt att göra inviter för ingenting! Almqvist AMay 44(1838). Östergren(1929).
