publicerad: 1935
KINKER ɟiŋ4ker, m.
Etymologi
(vard., föga br.) föraktlig benämning på person som kinkar l. är kinkig; jfr KINK-BLÅSA, -PÅSE. LoW (1911). Östergren 3: 1019 (1930). — särsk.
2) till KINKA, v.3 5: person som är svår att göra till lags; äv.: pjunkig person, vekling. Lind (1749). ÖoL (1852).
SAOB
Spoiler title
Spoiler content