[trol. efter ett icke anträffat t. kinkelhorn, sidoform till t. kinkhorn, (vridet) horn användt ss. blåsinstrument, vriden snäcka, trumpetsnäcka; jfr d. kinkhorn, mnl. kinchorn. Den förra ssgsleden hör till stammen i KINKA, v.3, i dess urspr. bet.: vrida, den senare är HORN(jfr d. o. 5)]
(†) antingen: vridet horn (se d. o. 5) l.: vriden snäcka, trumpetsnäcka. Iagh hafwer seedt een Ormakrono, som så formerat war, någhot wridhin, som itt Kinckelhorn. Forsius Min. 186(c. 1613).
