[fsv. lätia, lätias, motsv. nor. dial. letja, isl. letia, got. latjan, fsax. lettian, mnt. letten, fht. lezzen, mht. letzen (jfr t. verletzen), feng. lettan; till LAT, adj.1]
1) (numera utom i skriftspr. bl. i vissa trakter, särsk. i Finl.) dep.: vara lat l. sysslolös, föra ett lättjefullt liv, göra ingenting, ”slå dank”. Gå fåfenga och lätias. Gl1Tim. 5: 11(Bib. 1541). SLorS 11: 201(1895). Hufvudstadsbl(A) 1934, nr 305, s. 19.
2) (†) refl. o. intr., = 1. Ibland .. (klostren) voro tio Nunne-Kloster, så at äfven andra Könet hade tilfälle utan ny stiftelse, at lära lättja sig och sjunga Latin. Lagerbring 1Hist. 3: 655(1776). Wetterbergh Penning. 486(1847; intr.).
Särsk. förb.: LÄTTJAS BORT. (†) till 1: förspilla (arbetstid o. d.) i lättja. Lätjats bort .. inemot 300 dagar. Chydenius 18(1765).
SAOB
