PLATINIT plat1ini4t, r.; best. -en.
Etymologi
[jfr t. platinit, eng. o. fr. platinite; bildat till PLATINA med den i benämningar på tekniska produkter vanliga ändelsen -it (jfr EBONIT, PLASTIT)]
(i fackspr.) legering av kolfattigt järn med (omkring) 46 % nickel, kännetecknad av samma värmeutvidgningskoefficient som glas o. platina o. därför användbar i st. för platina vid tillvärkning av glödlampor. Bolin Kem. 152 (1921). SvUppslB (1934).
