publicerad: 1956
RACK rak4, sbst.2, äv. RACKE rak3e2, sbst.1, r. l. m.; best. -en; pl. -ar (ReglFl. 1834, 1: 138, osv.) ((†) -er, möjl. äv. att hänföra till sg. racka, Rålamb 10: 46 (1691)); förr äv. RACKA, sbst.1; med avs. på pl. se ovan.
Ordformer
(rack 1691 (: Racksleda), 1734 osv. racka 1637—1769. racke 1538—1691. racken, sg. best. 1698 osv. raken, sg. best. 1596)
Etymologi
[fsv. rakke, rack (jfr fsv. vaghrakke, krumt föremål som höll en ”grindhäls” överdel vid grindstolpen), sv. dial. racke, rack, m., motsv. dan. o. nor. rakke, ä. d. rak, m., isl. rakki; jfr lt. o. t. rack, n., holl. rak, n., feng. racca; bildl. anv. av RACKA, sbst.3 — Jfr RACK, sbst.4]
sjöt. föremål l. anordning som tjänar att fasthålla ett rundhult (rå, gaffel, bom l. spri) vid en mast l. stång (l. klyvarens hals vid klyvarbommen); särsk. dels (i sht om äldre förh.) om ett halvcirkelformat föremål av trä l. metall l. dyl. (fäst vid rån med tågvirke) l. bildat av ett antal kulor o. skivor av trä, trädda på ett tåg (l. ett antal parallella tåg), dels om bygel fäst vid en rå l. dyl. o. förenad med en rackring på en mast. VarRerV 49 (1538). Dalman (1765; med klot o. slädar). Witt Skeppsb. 238 (1863; om bygel av metall). En rack, (dvs.) ett hästskoformigt trä. Budk(Brage) 1924, s. 106. Rack är vanligen en läderklädd järnring. VFl. 1930, s. 109. Anm. Hos Schroderus Lex. 34 (1637) återges racka (förutom med lat. mala lignea) med t. die segelstange o. fin. raaka. — jfr BEGINE-, KLO-, MÄRS-, TÅG-RACK. — särsk. (†) i uttr. lös rack, om rackbälte. Racktalja är det tåget hvarmed en lös Rack kan halas an. Dalman 46 (1765).
Ssgr (i allm. om äldre förh., sjöt.): A: RACK-BAND. [fsv. rakkaband (CodUps. C 20); jfr holl. rakband] på rå på vissa fartyg: dels vartdera av de band som fästa en rack av trä l. dyl. vid rån, dels: vardera av de två metallringar som utgöra fäste för rackgaffeln. Uggla Skeppsb. SvEngLex. (1856). Ramsten o. Stenfelt (1917). —
-BYGEL. bygel fäst vid en rackring o. med en svirvelbult förenad med en rackgaffel (o. därmed med en rå). —
-BÄLTE. (rack- 1786 osv. racke- 1730) på underrå (särsk. på ä. örlogsfartyg): var o. en av de trossar l. kättingar som äro fästa vid rån o. lagda runt masten samt halas med en talja, varvid rån spännes fast vid masten. Rajalin Skiepzb. 215 (1730). Frick o. Trolle 162 (1872). UFlott. 2: 79 (1904).
Ssgr (i sht om äldre förh., sjöt.): rackbälts-block. block (se d. o. 4) för ledande av rackbälte. Frick o. Trolle 162 (1872).
-stropp. om var(t)dera av de tåg l. kättingar varmed rackbältena fästas vid rån. Frick o. Trolle 160 (1872). UFlott. 2: 79 (1904).
-upphalare, r. l. m. tåg varmed rackbälte lyftes så att manskapet till väders skall orka leda det rätt runt masten o. lägga det i dess spår. Frick o. Trolle 162 (1872). —
-GAFFEL. bygel förenande rackbanden på en rå med rackbygeln. —
-KLAMP. [jfr holl. rakklamp] på akterkant på rå o. d.: var o. en av de båda klossar vari en bygelformad rack av metall är fastsatt o. som hindra racken (o. borgen) att slira. Röding SD 70 (1798). Ramsten o. Stenfelt (1917). —
-KLOT. (rack- 1796 osv. racke- 1730) [jfr holl. rakkloot] var o. en av ett antal träkulor utgörande en del av vissa rackar o. tjänande att minska friktionen vid rundhultets hissande l. halande. Rajalin Skiepzb. 183 (1730). Ramsten o. Stenfelt (1917). —
-RING. på handelsfartyg: ring fastsatt på en mast o. tjänande till fäste för ett rundhults (i sht en underrås) rackbygel. Witt Skeppsb. 238 (1863). —
-SKIVA, r. l. f. skiva mellan två (par) rackklot, racksläde. Uggla Skeppsb. SvEngLex. (1856). Därs. SvFrLex. —
-SLÄDE, sbst.2 (sbst.1 se sp. 19). (rack- 1691 osv. racke- 1730) [jfr holl. rakslede, t. rackschlitten] på vissa rackar: var o. en av de träklossar l. träskivor som jämte mellanliggande rackklot bilda rackens stomme o. genomlöpas av tågvirke. Rålamb 10: 51 (1691). Rajalin Skiepzb. 183 (1730). Ekelöf Ordl. (1898). —
-TALJA, r. l. f. (rack- 1741 osv. racke- 1691—1698) [jfr holl. rak(ke)talie, t. racktalje] talja avsedd för anhalning av ett rackbälte. Rålamb 10: 47 (1691). Dalman (1765). Å seglande örlogsfartyg utgöres underråns rack af jernkettingar, hvilka kunna efter behof ansättas eller firas medelst i deras ändar anbringade taljor, racktaljor. Ekelöf Ordl. (1898). VFl. 1928, s. 142.
Ssgr (i sht om äldre förh., sjöt.): racktalje-block. vartdera av de båda block som tillhöra en racktalja o. av vilka det ena är fastklammat i rackbältets ena ända o. kan halas upp under salningen o. det andra är medelst en (krokförsedd) skänkling fäst i däck l. utombords l. dyl. Pihlström SkeppAflöpn. 1: 98 (1796).
-löpare, r. l. m. tåg skuret genom ett racktaljeblock; särsk. om den halande parten. Pihlström SkeppAflöpn. 1: 145 (1796). Platen Glascock 1: 237 (1836).
-upphalare, r. l. m. om de tåg som äro fästa vid övre racktaljeblocket o. med vilka detta halas upp under märsen, varvid rackbältena frigöras för rårnas brassning o. d. Pihlström SkeppAflöpn. 1: 145 (1796). Lundell (1893). UFlott. 2: 80 (1904). —
-TROSS. (rack- 1790 osv. racke- 1689—1757) [jfr holl. rak(ke)tros] stycke tågvirke som (tillsammans med rackklot o. rackslädar) bilda en rack. SkepCommSkepzb. 1689. Rålamb 10: 47 (1691). (Sv.) Racktross, .. (t.) das Racktau, worauf die Kugeln befestiget sind. Möller (1790). Gaffelens Racktråss brukas med .. påkrängde Rackklot, eller ock klädes den med Läder. Pihlström SkeppAflöpn. 1: 106 (1796). Björkman (1889). —
B (†): RACKE-BÄLTE, -KLOT, se A. —
-SLÄDE, -TALJA, -TROSS, se A.
Avledn.: RACKA, v.1, -ning. (i sht om äldre förh.) sjöt. fästa (ett rundhult) vid en mast l. stång l. dyl. medelst en rack; äv. abs. Pihlström SkeppAflöpn. 1: 92 (1796). Fäll råen i kryss, .. racka och klara opp. Roswall Skeppsm. 1: 98 (1803). Begif er aldrig ut på segling utan att förut hafva rackat gaffelklorna. Oxenstierna Vanderdecken 106 (1865). Ramsten o. Stenfelt (1917).
Särsk. förb. (i sht om äldre förh., sjöt.): racka om10 4. i fråga om mindre båtar med råsegel: ändra ställningen hos (seglet) i samband med rackens vridning ett halvt varv runt masten. Budk(Brage) 1924, s. 107.
Spoiler title
Spoiler content