SKVALARE, m.; anträffat bl. i pl. =.
Etymologi
[till ett (urspr. ljudhärmande) verb motsv. sv. dial. skvala, pladdra, sladdra (jfr fvn. skvala, skråla, ropa), möjl. etymologiskt identiskt med SKVALA, v.]
(†) om person som far med löst l. ovederhäftigt tal l. dyl. (Vad Kungl. Maj:t säger, ringaktar man, men) hvad en annen hop med lynngnare och skvalare, som kome, gifvendes then menige man nog fore, thet blifver utaf hvar man, snarest sagt, gilat och (trott). RA I. 1: 517 (1547). Anm. Möjl. är dock skvalare i ovan anförda språkprov skrivform för skvallare (se SKVALLRARE under SKVALLRA, v. avledn.).
