SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1975  
SKÄRPE ʃær3pe2, n.; best. -et; pl. -en; förr äv. SKÄRP, sbst.2, n.; best. -et.
Ordformer
(skärp 1880 (i bet. 2). skärpe 1895 (i bet. 1), 1949 (i bet. 2) osv. skärpet, sg. best. 1734 osv.)
Etymologi
[sv. dial. skärpe (i bet. 2); sannol. till SKÄRPA, v.1; formen skärp snarast ombildn. av skärpe med anslutning till SKARP, sbst.1]
1) (numera föga br.) på verktyg: vässad l. vass del, egg; jfr SKÄRPA, sbst. 1 b, SKÄRPIL. De små kilborren, hvars skärpe liknar yttersta ändan af ett årblad nedslås rätt snabbt af en man med en liten hammare (vid sönderdelning av granit). MeddSlöjdF 1895, s. 200.
2) sjöt. skarp (se SKARP, sbst.1); äv. (o. numera företrädesvis) om (storleken av) den vinkel som båtbotten bildar vid kölen. (Eng.) Run of a ship, (sv.) skiärpet achter. Serenius Rrr 2 b (1734). Gutarnes fiskebåtar måste för de skilda fisklägena byggas olika, i afseende på skärp, styfhet, bärighet, o. s. v., eller allt efter som hafvets botten och stranden är till samt sjön har sin gång vid Öns olika fisklägen. Säve HafvSag. 40 (1880). Med stöd endast av de vitt skilda stävarna och den sista inlagda bordgången måste båtbyggaren (vid klinkbyggnad) ge det bord han arbetar med den rätta lutningen och de riktiga längdkurvorna i bogar, låringar, skärpe och slag. Hasslöf SvVästkustf. 293 (1949). Rydholm (1967; om vinkeln).
Spoiler title
Spoiler content