SLUT slɯ4t, sbst.2, n. (Hoorn Jordg. 1: 21 (1697; i bet. a α), GrafUppslB (1951; om punktslut) osv.) ((†) r. l. m.? Carlström Spinnm. 54 (1832; i bet. c)); best. -et; pl. =.
om (resultat av l. ngt som orsakar) slutande l. till- l. an- l. sammanslutning; utom ss. senare led i ssgr numera nästan bl. dels (boktr.) om sammanbindning av intill varandra liggande svärtade punkter i rasternegativ, punktslut, dels (i sht tekn.) i lås: angrepp (se d. o. II). Eneberg Karmarsch 2: 737 (1862; i lås). Slut, punktslut, (dvs.) sammanbindningen (slutningen) av intill varandra liggande svärtade punkter i rasternegativet. GrafUppslB (1951). — jfr BANKO-, KNÄ-, KRON-, OM-, SAMMAN-SLUT. — särsk.
a) (†) konkret, om ngt som tillsluter anatomiskt organ.
α) livmodermun. Hoorn Jordg. 1: 21 (1697). Jag förde Fingren .. uti Moderslidan, och fant at slutet war ganska lågt nedersänkt, och snörde hårdt om Barnetz Hals. Därs. 2: 15 (1723).
b) (numera föga br.) om (uppkomst av) magnetiskt kraftfält omkring ngt, slutning; jfr SLUTA, v.1 I 5 (b). Vid .. för ledandet af växelström afsedda kopparmassors upphängning i järnkonstruktioner har man särskildt måst lägga sig vinn om, att ingenstädes ett magnetiskt slut uppstod omkring ledningarna. TT 1900, M. s. 62.
c) (†) liktydigt med: böjning. Härpå beror .. egentliga redningsförmågan (i en kardmaskin) .., att nåckorna hafwa sin fulla slut, (böjningen hwars nytta förloras genom lädernas eftergifwande). Carlström Spinnm. 54 (1832).
