SLUTA slɯ3ta2, förr äv. SLUTTA, sbst.1, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Ordformer
(sluta 1642 osv. slutta 1768—1883)
(numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat)
1) skiva l. lucka varmed ngt stänges till l. för.
a) (mindre) bricka l. skiva o. d. som (vriden i visst läge) stänger till ngt; särsk. i ssgn VRID-SLUTA.
b) dammlucka; jfr 2. (Sv.) Sluta .. (t.) das Schutzbret, der Schutz, die Maschiene, womit der Schutz geschlossen wird, damit das Wasser zurückbleibe. Möller (1790). Kring vattenhjulen inga vågor skumma. / Ur öppna slutor forsar strömmen ut. Thunman Olandssång. 80 (1927).
2) sluss; slussport; jfr 1 b. RP 9: 299 (1642). Skutor .. kunde (under Kristinas regering) .. passera här (i Hjälmare kanal) igenom Sluszarne; men likwäl med något beswär, besynnerligen närmast inåt Jälmaren, der 8:de och 9:de Slutan nu äro bygde. Grau Västmanl. 449 (1754). Communication emellan Hjelmaren och Mälaren .. var redan kort efter .. (G. II A.:s) död så vida avancerad, at 12 så kallade Slutor befunnos .. upmurade, igenom hvilka Skutor och större Fartyg ifrån Örebro passerade. Berch CanalVän. 2 (1780).
3) sprint l. låsande tvärjärn; (ankar)slut (se SLUT, sbst.3 2). Holmkvist BergslGruvspr. 69 (i handl. fr. 1768). Sluta, eller Splint, kallas vid byggnader kilen, som inslås vid ändan af en järnbult, eller på et ankarjärn. Rinman (1789). Omkring hvardera sittplatsen (i en personhiss) äro anbragte ledstänger af rundjern med små sluttor, fästade å stödjernen med finlänkade kedjor. JernkA 1883, s. 95. jfr: Sluta .. f. smal järnten, som vikes samman och med båda ändarna samtidigt stickes genom hålet i en bult, varefter ändarna skiljas åt för att hindra tenen att falla ur. Holmkvist BergslGruvspr. (1941).
Ssg: SLUTE-PENNINGAR, pl. (†) till 2: slusspengar. RP 9: 299 (1642).
SAOB
