publicerad: 1985
SPJÄRN spjæ4rn, n.; best. -et; pl. =; förr äv. (ss. senare ssgsled) SPJÄRNE, n.
Ordformer
(spjern (-ie-) 1685 (: Footspiern)—1902. spjärn 1842 osv. spjärne 1749 (: fotspjärne))
Etymologi
1) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) motsv. SPJÄRNA 1: sparkande; äv. konkretare, om spark l. hovslag; jfr 2. Spjärn .. (dvs.) spark(ande). WoJ (1891). Man hör som tunga hovars / dova spjärn. Björck MännRöst. 38 (1928).
2) [jfr 1] gymn. om förhållandet att ena benet l. båda benen hålls lyftat (lyftade) med sträckt(a) fotled(er) o. sträckt(a) l. lindrigt böjd(a) knäled(er); äv. med anslutning till 3, om förhållandet att ena benet resp. båda benen hålls på ovan angivet sätt o. därjämte har stöd mot ngt; företrädesvis [äv. att hänföra till SPJÄRNA] ss. förled i ssgr. Thulin Gymn. IV. 1: 46 (1935). jfr: Ordet spjern angifver .. alltid, att det ena benet, ehuru i något vexlande rigtning, hålles upplyftadt framåt med sträckt eller .. ytterst lindrigt böjd knäled och alltid starkt sträckt fotled. HjLing (1882) hos LGBranting 1: 59. jfr äv.: På sednare tider har ordet spjern blifvit delvis missförstådt, d. v. s. orätt nyttjadt. Det förutsätter blott sådana fall, hvarunder foten är fri, utan något ”fixerande” stöd, hvarpå den hvilar. Därs. 231.
3) motsv. SPJÄRNA 2, om förhållandet att person l. djur tar stöd mot ngt med en l. flera delar av sin kropp l. sätter i fötterna (o. drar); äv. konkret, om stöd för en l. flera kroppsdelar (särsk. om stöd för fötterna i roddbåt). Jag ser dig (dvs. en strykande man på en tvättinrättning) stå vid ditt tunga järn / och streta och streta med foten på spjärn. OoB 1892, s. 255. Jag ställde ryggen i spjärn mot en vägg och tog sikte på den allra grövste (av de tre svarta gossarna) i sällskapet! Kjellgren Smar. 77 (1939). Spjärnet gav vika och roddaren ramlade baklänges. Östergren (1944). — jfr FOT-SPJÄRN. — särsk.
a) (†) motsv. SPJÄRNA 2 a, om (verkan av) förhållandet att hästhov vilar l. sätts i mot marken o. benet (med kraft) sträcks (vid förflyttning) l. om den kraft som därvid utvecklas; (kraft i) avtramp. Vigtig är (hos en häst) knäets bredd, ty deraf följer fasthet i ståndet och en kraftfull böjning, hvaraf spjernet för farten beror. Ehrengranat Ridsk. I. 1: 2 (1836). Därs. 51.
b) i uttr. ta spjärn (jfr c slutet, 4, 4 slutet) ta stöd (med en l. flera kroppsdelar, särsk. fötterna) l. sätta i fötterna (o. dra); äv. med saksubj. betecknande kroppsdel. Om hästen ”vräker sig i hand”, måste knäna gripa fast om sadeln och ryttaren akta sig att taga spjern i byglarne. Balck Idr. 1: 277 (1886). Jussi tog spjärn med vänstra foten mot den första båtspanten i aktern. Arkadius Pakkala 37 (1895). Nyblom Minn. 2—3: 193 (1904; med saksubj. betecknande fötter). Han tog spjärn och drog, men lådan satt där (dvs. i automaten). Johnson Se 19 (1936). DN(A) 1964, nr 280, s. 15.
c) oeg. l. mer l. mindre bildl.; särsk. om förhållandet att ett föremål sätts ss. stöd l. utgör stöd (äv. konkret, om stöd för ett föremål). (Stören) satte han för dörrn med spjärn mot väggen midt emot. MeddNordM 1890, s. 15 (1891). (Skruven på en tandregleringsapparat) kan .. filas så, att den bildar en skarp spets, som finner spjärn i en liten håla, borrad i emaljen. OdontT 1896, s. 9. Tänk på brösttonerna; och tag med alla konsonanterna; det är de som ge färg och klang, och stöd och spjärn åt rösten. Falck 5ÅrStrindbg 178 (1935). särsk. motsv. b, i uttr. ta spjärn (jfr 4, 4 slutet); särsk. i uttr. ta spjärn med (föremål), sätta (föremål) så att det utgör ett stöd, ta stöd med (föremål). Vinden sätter sig mot iskanten och tar spjern, bänder upp den några tum, och små befriade vågor hoppa och sqvätta i råken. Strindberg SvÖ 2: 1 (1883). Två man sköta .. (båtarna) på så vis, att den ene tager spjern i flodbottnen med sin åra, medan (osv.). Hedin GmPersien 251 (1887). AutB 1: 591 (1947).
4) motsv. SPJÄRNA 3, om förhållandet att person l. djur sätter en l. flera kroppsdelar mot ngt (l. sätter fötterna i marken) o. därigm hindrar l. bromsar förflyttning l. gör motstånd; äv. i uttr. ta spjärn (jfr slutet, 3 b, c slutet), sätta en l. flera kroppsdelar (mot ngt) l. sätta fötterna i marken o. därigm hindra l. bromsa förflyttning l. göra motstånd (äv. med bestämning inledd av prep. med betecknande kroppsdel). (Kamelerna) taga (på väg nedför en sluttning) spjärn med de styft sträckta bakbenen. Hedin GmAs. 1: 434 (1898). Hela vägen hade (stuten) .. krånglat och konstrat, än tagit snedsprång .. än satt alla fyra benen i spjärn och inte velat röra sig ur fläcken. Annell RyFolksag. 45 (1907). Fadern hoppade i land med en tamp .. och .. tog .. spjärn mot båten, där den dunsade in mot bryggan. Wästberg Kung. 436 (1955). — jfr MOT-SPJÄRN. — särsk. (i sht i vitter stil) oeg. l. mer l. mindre bildl.; särsk. i uttr. ta spjärn (jfr huvudmom., 3 b, c slutet), göra motstånd (mot ngt), hålla l. sätta spjärn mot ngt, göra motstånd mot ngt, rida spjärn, rida till anfall (mot ngt). Jag lyfter lansen glatt och rider spjärn / mot moln och makter. Ossiannilsson Flygsk. 264 (1910). I klassen fanns en klick begåvade flickor .. med .. starka viljor .., som understundom togo spjärn emot min (dvs. lärarinnans). ÅbSvUndH 63: 174 (1942). (Vinden) satte spjärn mot fartygets stäv och rigg och fördröjde framfarten. Moberg Utvandr. 483 (1949).
1) (numera föga br.) gymn. till 2: gång med sträckning av främre benets fotled o. knäled. Hahnsson (1899). Cannelin (1939).
2) (mera tillf.) till 4, om gång varvid person l. djur tar spjärn (för att hastigheten icke skall bli för stor). Spong Kråkn. 83 (1963). —
(3) -KLÄTTRING. vid bergsbestigning: klättring i spricka varvid man tar spjärn med händerna i sprickans ena kant o. med fötterna i den andra under det att kroppen befinner sig utanför sprickan. TillFjälls 1940, s. 68. —
-KNÄSTÅENDE~0200, p. adj. gymn. knästående med ena benet sträckt rakt framåt o. med hälen stödd mot underlaget. Thulin Gymn. IV. 1: 26 (1935). —
-LIGGANDE, p. adj. gymn. liggande med båda benen lyftade omkr. 45° framåt o. fotleder o. knäleder sträckta. Thulin Gymn. IV. 1: 25 (1935). —
-LOPP. (numera knappast br.) gymn. löpning med sträckning av främre benets fotled o. knäled. Hahnsson (1899). Cannelin (1921). —
(3) -SLÅ. slå mot vilken man tar spjärn. Wide o. Rancken Gymn. 7 (1912; på fotbräda till låg plint). —
-STÅENDE, p. adj. gymn. stående med ena benet lyftat med sträckt fotled o. knäled. Hartelius Sjukgymn. 19 (1870). —
-TAG.
2) till 4; särsk. i uttr. ta spjärntag (jfr 1), ta spjärn; äv. bildl. (jfr spjärn 4 slutet). TurÅ 1925, s. 193. SvD(A) 1959, nr 327, s. 5 (bildl.). —
SAOB
Spoiler title
Spoiler content