SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1985  
SPÅNA spå3na2, v.1 -ade ((†) ipf. -te VetAH 1754, s. 138. — p. pf. spånt (spont) HB 2: 126 (1579), ArkNorrlHembygdsf. 1921, s. 78 (1737)). vbalsbst. -ANDE, -NING; -ARE (se avledn.).
Etymologi
[fsv. spana (ss. vbalsbst. spaning), sv. dial. spåna; jfr d. spåne; delvis ombildning av späna, v.1, under påverkan av SPÅN, sbst.1, delvis ny avledning av SPÅN, sbst.1 — Jfr SPÅNA, v.3]
1) motsv. SPÅN, sbst.1 1: (för visst ändamål) förse l. bemänga l. beströ l. täcka (ngt) med spån; särsk. (brygg.): lägga spån i (öl) för att befordra dess klarning. På handen gifwit 2 bönder som spåna grafwen 2 (daler). Stiernflycht HuushAnn. Specif. 24/5 1674. Isen skall levereras fritt stackad och spånad å anvisad plats vid sjukhuset. UNT 1933, nr 22, s. 2. Själva huden (av den slaktade renen) spikas upp på en vägg med köttsidan ut för att torka, bellingar och härnor ”spånas”, det vill säga kraftiga hyvelspån pressas fast i det nyss flådda, klibbiga skinnet och förhindra att det skrumpnar ihop. Westerlund NybyggLappl. 102 (1937). Spåna ölet. TNCPubl. 47: 104 (1971).
2) motsv. SPÅN, sbst.1 1, 2: klyva l. hugga l. skära (virke) till spån l. klyva osv. spån ur (virke); jfr SPÄNTA, v.1 Erik Andersson spånar virket till sina korgar. DN(A) 1965, nr 137, s. 11. SAOL (1973).
3) motsv. SPÅN, sbst.1 2 a: förse (tak, byggnad o. d.) med beklädnad av spån, spånslå, spåntäcka; äv. utan obj.; äv. i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv. (förr äv. om stad: som har hus med spåntak). HB 2: 126 (1579). Lind 2: 830 (1749; i p. pf., om stad). Wid spåning obserweras, at spånen ej påspikas rå, utan sedan den legat åtminstone på andra året. Wallquist EcclSaml. 1—4: 283 (1788). (Rumskulla kyrka) är byggd utaf träd, af alldeles förvånande tjocka timmerstockar, spånad innan och utan. Hammarsköld KonstH 397 (1817). Man var .. (år 1633) sysselsatt vid stora trappan (på Tyresö slott) och spånade trapptornets huv. Fatab. 1933, s. 77. — särsk. (†) bildl.
a) i uttr. spåna kyrka, = SPÄNA, v.1 1 a. Ta upp fyrkar; Spåna kyrkor; / Draga kafle; Sælja væf. Ihre Superstit. 33 (1750). Han vägde salt och spåna kyrka. CIHallman 257 (1778).
b) (förr) i uttr. spåna kyrktaket, betala pengar till kyrkan ss. bot för lägersmål. Granlund Ordspr. (c. 1880).
Särsk. förb. (till 2): SPÅNA AV10 4. (mera tillf.) hugga l. skära o. d. av spån från (arbetsstycke o. d.) l. gm att hugga osv. förminska (arbetsstycke o. d.). Jag börjar spåna av mina skulpturer och använda samma former i mindre format som smycken. SvD 1973, nr 270, s. 10.
Avledn.: SPÅNARE, sbst.1, m.//(ig.).
1) glas. till 1: person (arbetare) som torkar glas med spån efter slipning. NordYrkesklassif. 154 (1962).
2) (†) = spänare; anträffat bl. ss. senare led i ssgn KYRKO-SPÅNARE.
SPÅNBAR, adj. (i fackspr.) som kan bearbetas med spånskärande verktyg; särsk. i avledn.
Avledn.: spånbarhet, r. l. f. SIS 11002: 4 (1958).
Spoiler title
Spoiler content