publicerad: 1997
STÖRT, sbst.2, r. l. m.; anträffat bl. i sg. obest.
Ordformer
(äv. skrivet -tt)
Etymologi
[fsv. styrt, stört, n.?, nedstörtande, omkullstörtande; jfr dan. o. nor. styrt, t. stürz; till STÖRTA, v.]
(†)
2) om höjd o. d. som stupar brant; äv. bildl., liktydigt med: fall, undergång. Schultze Ordb. 5070 (c. 1755).
3) om kraftig stöt l. knuff. Medelst det spiut med hwilket jag war försedd, hade (jag) gifwit det uphitsade wildswinet en så kraftig stört, at det fann sig föranlåtit wika något til sida. Ullman GrefvHänd. 118 (1782).
SAOB
Spoiler title
Spoiler content