STÖRT stœr4t, adj., -are; adv. =.
1) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) (tvär)brant; stupande. Schultze Ordb. 5071 (c. 1755). Göras .. (jordvallens kanter) störtare, rasar wallen. Alströmer DagswTorp 15 (1775). Vid grafvens störta brant, en grånad brottsling sväfvar. Lidner (SVS) 2: 399 (1784). Backen upp från sjön är så stört, och jag är ovand än. Knorring Torp. 1: 271 (1843). (Trappan) tycktes gå rätt upp i himlen, så stört var den. GbgP 9⁄6 1975, s. 25. — jfr BRÅD-STÖRT.
2) brådstörtad, plötslig; ss. senare led i ssgn BRÅD-STÖRT.
