SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1998  
SURINGEN 3riŋen2, sbst. r. l. m. best.
Etymologi
[avledn. av SUR, adj. (i bet. 4) (jfr FASINGEN, HUNDINGEN, KATTSINGEN, TUSINGEN m. fl.)]
(vard., numera föga br.) ss. dämpat kraftuttryck: ”katten”, ”sjutton”, ”tusan”. ”Har du lagt märke till, om inte Pål ligger efter Nora?” ”Nej då, ta mig suringen, han ligger inte efter henne mer än jag!” Carlén PålVärn. 109 (1844).
Spoiler title
Spoiler content