publicerad: 2000
SYNNERLIG syn3erlig2, adj. -are (komp. numera dock nästan bl. i superl.); adv. = (†, LPetri Œc. 21 (1559), Johansson HomOd. 15: 365 (1845; i vers)), -A (†, G1R 1: 211 (1524: synderliiga), TIdr. 1894, julnr. s. 4), -AN (†, OxBr. 12: 156 (1613), Därs. 161), -E (-IE) (†, G1R 1: 34 (1522), Stiernhielm (SVS) III. 1: 190 (1656)), -EN (-IN) (G1R 9: 377 (1534) osv.), -T (Ekblad 365 (1764) osv.).
Ordformer
(förr äv. -ligh (-ii-, -li). sijnner- 1561—1633. sinder- (-ii-) 1524—c. 1585. siner- 1568. sinner- 1540—1632. sunder- 1526—1546. sunner- (-w-) 1521—1564. synder- 1524—c. 1585. synn- c. 1678. synne- 1549—1737. synner- (sz-, sÿ-, -ær-) 1521 osv. synnor- 1711. sönder- 1747—c. 1820. sönner- 1681—1699. — n. sg. o. adv. -ligit (-gh-, -dt, -tt, -et) 1541—1773. -ligt c. 1660 osv.)
Etymologi
[fsv. sunderliker, syndherliker, synnerlig m. m., adj., sunderlika, synderlika, synnerliga m. m., adv.; liksom fd. synderlig (d. synderlig, ä. d. äv. sønderlig), nor. synderlig, av mlt. sünderlīk, adj. (sunderlīken, adv.), motsv. fht. suntarlīh (mht. sunderlich, t. sonderlich), feng. sundorlic, synderlic, avledn. av mlt. sunder, särskilt, undantagen (se SÖNDER). — Jfr AVSYNNERLIG, BESYNNERLIG, BESYNNERLIGT, SYNNERBAR, SYNNERHET, SYNNERLING]
I. ss. adj. (jfr 5 b).
1) som utgör ngt för sig, som tas l. tänks för sig, som icke (kan l. bör) sammanblandas med ngn annan l. ngt annat l. som tillhör l. tilldela(t)s l. tillkommer ngn viss l. ngt visst, särskild, speciell; enskild, specifik; förr äv.: (ngns) egen; numera bl. ngn gg, med anslutning till 4; jfr BESYNNERLIG 1. Her Erick Flemi(n)gz sunderliga forleni(n)g i Findland. HFinlKamF 2: 2 (1537). Thesse personer, att the weta måge, huru widt them thenna sak är förhandlandes, hafwa de för sig Kongl. M:t:s uttryckte mandat med synnerlige artiklar ombelagt. KyrkohÅ 1931, s. 227 (1540). Man hafuer afstått land och folck vthi wenlige vnderhandlinger och tractationer, med mindre än man hafwer der opå oprettett synnerligh bref och segell. SvTr. V. 1: 137 (1603). Vthi hwarie gatu finnes synnerligha warur, så at vthi then ena gatun finnes icke the warur til köps, som sälias vthi then andra. Petreius Beskr. 1: 4 (1614). All sann imitation rörer det allmänna, icke det synnerliga, rörer genus och icke individum. Nyblæus Forskn. I. 1: 263 (1873). (Träslöjden) har på ett synnerligt sätt intresserat de äldre gossarna. Hierta-Retzius ArbStug. 19 (i handl. fr. 1893). En strålkastarmast sätter ett utropstecken för det faktum att världens största stad (dvs. Kiruna) håller sig med synnerliga grejor också på det här planet. TurÅ 1963, s. 46. — särsk.
a) (†) mer l. mindre övergående i bet.: enskild, avskild, för sig belägen; jfr BESYNNERLIG 1 a. Ther någor i huset befengd bliffuer, skal föras vthaff hwset, eller leggias vthi en synnerligh kammar. BOlavi 102 a (1578). At hwart Stånd hadhe sin synnerliga platz och rum ther the skule boo. Petreius Beskr. 1: 45 (1614). Schroderus Os. III. 2: 9 (1635).
b) (†) bestämd (se d. o. 10), viss; jfr BESYNNERLIG 1 e. Jtem Eriick Flemingh karalax gotz j forlæningh tiil noghen synnerligh tiidt. G1R 2: 125 (1525). En synnerligh guldsmedh, benempdh Cornelius. Därs. 22: 48 (1551).
c) (†) närmande sig bet.: extraordinär, extra; jfr BESYNNERLIG 1 f. Skole icke heller Fursterne Konungen oåtspord påläggie theres vndersåter, någre nyie och synnerlige Skatter eller pålagor. Chesnecopherus Skäl K 1 a (1607). Intet gjordes behof, At H. F. N. en synnerligh Rijkzdagh hafwer tilsamman kallat. Därs. Oo 1 b.
2) (†) egenartad, säregen, ovanlig; karakteristisk; jfr BESYNNERLIG 2 a, b. En synnerligh (run)steen på Harghz skogh. JBureus (1602) hos Lindroth Bureus 90. En synnerlig plog från Engelland, hvarmed man skal kunna plöja, så och harfva nid säden på en gång. VetAP 1: 67 (1739). Wäxten är synnerlig til sin skapnad. Linné Sk. 17 (1751). I fall et annat ljud märkes, torde det komma, antingen af en som har synnerligt uttal, eller af en som bryter på någon Dialect. DA 1768, nr 36, s. 1. Dubb ÅmVetA 1796, s. 65 (om lynne). Teatrarne (i San Francisco) hafva ej .. något synnerligt yttre. Andersson Verldsoms. 2: 110 (1854); möjl. att hänföra till 3.
3) (†) märklig l. sällsam l. anmärkningsvärd o. d.; äv. konstig, kuriös; jfr BESYNNERLIG 3, 5. LPetri 1Post. L 2 b (1555). Så ofta något synnerligit förtälies, plägar man .. vppenbara Tijden, vthwijsa Rummet hwar sådant är skeedt. Phrygius HimLif. 8 (1615). Wid desze floder berättar Spanioren som något synnerligit, at Duro har den största floden af watten; Tagus har Gullsand (osv.). König LärdÖfn. 5: 61 (1747). Faller mig synnerligt at bortlåna ett Capital, som Academien ännu ej hafwer, utan hoppas få. Linné Bref I. 1: 238 (1773). Ett synnerligt öde. Heinrich (1814). Denna man af synnerliga seder. Remmer Högf. 89 (1818). Om I visen vänlighet mot edra bröder allenast, vad synnerligt gören I därmed? Matt. 5: 47 (Bib. 1917; NT 1982: gör ni då något märkvärdigt?).
4) (numera bl. med mer l. mindre skriftspråklig prägel) som (i hög grad) överskrider genomsnittet (hos vederbörande kategori) i fråga om omfång l. utsträckning l. skicklighet l. makt l. rang l. vikt l. betydelse o. d.; stundom svårt att skilja från 5; jfr BESYNNERLIG 4.
a) med personligt huvudord.
α) (†) högtstående l. framträdande l. fin (se FIN, adj. IV 1), förnäm o. d. LPetri 3Post. 60 b (1555). Sådana som icke wille wara sitt nampn bekände, pläga icke wara synnerligit folch. 3SthmTb. 12: 51 (1620). Then som är förnembligh och synnerligh vthi it ting. Linc. E 6 a (1640). Serenius Aa 1 a (1734). Schultze Ordb. 4688 (c. 1755).
β) om vän l. gynnare o. d.: mycket l. särskilt l. synnerligen god resp. väl bevågen o. d. At .. Konung Harald hade warit Konung Adalstens synnerlige wän. Peringskiöld Hkr. 1: 129 (1697). Hennes nåd öfverstinnan hade lofvat att ge Frans, som blifvit hennes synnerlige gunstling, ett litet minne vid afskedet. Hedenstierna FruW 91 (1890). Klostrets synnerliga vänner och välgörare. TurÅ 1947, s. 37.
b) med sakligt huvudord.
α) (†) i nekande sats i fråga om omfång l. vidd l. utsträckning: särskilt l. speciellt stor; äv. i fråga om ngts beskaffenhet: som är i gott skick, som är av god kvalitet. Hwsen j Damasco, äre icke synnerlighe vthan til, Men innan til skijna the aff Guld, Marmorsteener och Alabaster. Lælius Bünting Res. 2: 81 (1588); möjl. att hänföra till 3. Ett par lappestöfflar till min k(iäre) F(ar)k(iär) the wore intet synnerliga men gud weet iagh kunde inga bättre få. Ekeblad BrClEkeblad 16 (1649). Sigismundus Konung i Polen .. måste hålla stoore Slachtningar .. utan at winna någre synnerlige fästningar. Columbus MålRoo 52 (c. 1678). Bårsta by, hwilket eihellr hafwer så synnerlig skog. Hallman Blacksta 18 (1748). Landsvägen (i Modena) var betydligt sämre, än i Lombardiet; i Kyrkostaten är den ock ej synnerlig. Atterbom Minn. 374 (1818).
β) i fråga om icke spatialt omfång; särsk. med huvudord betecknande ngt abstrakt: särskilt stor l. betydande o. d. Visa synnerlig nit i tjänsten. En sak av synnerlig vikt. Sätta synnerligt värde på ngn. Aff synnerlige gunst och god willie. G1R 1: 2 (1521). En Man som troligen förestår sijn ächta Hustru, kan sigh ther aff glädhia, at Gudh Alzmechtigh haffuer ett synnerlighit behagh ther til (osv.). Leuchowius Zader 483 (1620). Stats-Rådets samtlige Ledamöter .. skola öfwerwara alla mål af synnerlig wigt och omfattning. RF 1809, § 8. I oordning visade Æquerne sig på slagtfältet, blott för att nesligen jagas på flykten, utan att Konsuln derigenom vann någon synnerlig ära. Kolmodin Liv. 2: 101 (1832). Möllerhjelm (utnämndes) till överståthållare, såsom den där skulle äga synnerlig förmåga att hålla massorna i styr. Linder Tid. 191 (1924). Han har visat synnerlig skicklighet i sitt arbete. SvHandordb. (1966). — särsk.
α') om skäl (se SKÄL, sbst.4 13, 14) l. orsak: tungt vägande; numera i sht (jur.) om skäl: som väger (lite) tyngre än goda l. särskilda skäl. Effther bondenn ingen synnerligh skell hadhe till hwi han thett giortt hadhe (osv.). HH XIII. 1: 40 (1562). Reste han bort till Corinthum för synnerliga oorsaker skull. UHiärne Vitt. 42 (1668). Ej må någor afdanka manskap, eller gemen afsked taga, när härfärd påbiudes, eller då man rycker emot Fienden, der ej så synnerliga skäl äro, at af Osz eller Wårt och Riksens KrigsCollegium, eller Öfwerste Befälhafwaren dertil samtycke gifwes. PH 6: 3797 (1755). Till begagnande af .. sjelfförsörjningsrättighet (bör) sökas Magistratens tillåtelse, som icke må wägras, om ej synnerliga orsaker dertill föranleda. SPF 1859, s. 727. Då synnerliga skäl därtill äro, må Konungen .. förordna. SFS 1921, nr 16, s. 62. Jag föreslår .. att .. i den föreslagna lagen inskrives en bestämmelse, att den som tillhör ifrågavarande åldersgrupp (dvs. är under 18 år) ej må häktas, med mindre synnerliga skäl är därtill. 2NJA 1964, s. 177. Riksdagen kan om synnerliga skäl föreligger förlänga riksmötet, dock längst till och med den 15 juni. SvD 12 ⁄ 6 1990, s. 2.
β') (†) viktig, betydelsefull, stor. Itt synnerligit Gudz we(r)ck, genom huilkit han bewijste folkena en stoor wälgerning. LPetri Kyrkiost. 51 b (1566). Ibland andre Gudz thens Alzmechtiges synnerlige wärck på iorden, är näppligen någhot vnderligare (osv.). Chesnecopherus Skäl Oo 4 b (1607).
5) förstärkande huvudordets innebörd: som i hög grad är vad huvudordet anger; numera bl. med anslutning till 4, i sht i nekande sats o. med (mer l. mindre) förbleknad innebörd.
a) attributivt l. predikativt i nekande sats; dels: egentlig l. verklig l. riktig o. d., dels (o. numera bl.) med förbleknad innebörd: som gör skäl för namnet, riktig (se d. o. 7 a α, b slutet), nämnvärd, särskild, ”vidare”; särskilt stor; förr äv. om ålder: särskilt hög o. d. Vij late .. nu giffve eder (dvs. krigsfolket) årligen någre peninger opå handen, som vij doch icke rechne för synnerlig besoldning. G1R 24: 273 (1554). Menn huar han ther opå icke någen synnerlig förfarenheet haffuer, dhå må tw wette (osv.). SthmSlH 1: 107 (i handl. fr. 1571). Så befale wij att du lather oss wette, om samme öö ähr stoor nogh att man kan der göre någen synnerligh Stadh af. SUFinlH 2: 243 (1606). Oansedt uthi Virginia wäxa månge slagz Trään och öhrter, doch är ther ingen synnerlig Grääs-wäxt. Amer. 9 (1675). Brefväxlingen oss emellan är icke synnerlig. Tegnér Brev 2: 291 (1822). Hammarsforssen är en helt ung forss; ty några och femtio år äro ju ej någon synnerlig ålder på en forss. Englund Ged. 9 (1853). Moses .. var ingen synnerlig språkforskare. Samtiden 1874, s. 490. De följande månadernas händelser kasta icke synnerlig glans över någon av de deltagande. SvKyrkH 2: 433 (1941).
b) (numera föga br). utan förb. med sbst., i n. sg. obest. i nekande sats med substantivisk (l. adverbiell) anv.: mycket, ngt särskilt; äv. i uttr. något synnerligt, ngt särskilt. Effther hans konge. Ma:t .. nu medt thet, nu medt ett annet .. nogsampt försökt, dog ligeväl inthet synnerliget eller fruchtbart uttrette kunnet. RA I. 1: 475 (1546). Effter gambla monumenter ähr widh Norberg ransakat och finnes icke något synnerligit vtan dhetta (osv.). RannsaknAntikv. I. 1: 120 (1667). Emedan så många tekn ske .. och dock intet synnerligit deruppå följer (osv.). Borg Luther 1: 55 (1753). Utan att hafva vunnit något synnerligt för helsan. Carlén Klein 35 (1838).
II. ss. adv.
1) († utom i a) motsv. I 1 (var o. en) för sig, enskilt, ensamt, särskilt, separat; privatim; äv. i pleonastisk förb. med (var) för sig o. d.; äv. dels: för egen l. personlig del, dels: i detalj(er). Huar saadanne strømer ock skoger nogrom synderliiga tiilhøra. G1R 1: 211 (1524). Effter som j hwartt härede synnerligen för sig gamel plegsed waridt haffwer. Därs. 15: 46 (1543). Att effter Kong:e M:ttz betenckiende skall man schriffve restantierna för sig synnerligen. Därs. 22: 425 (1551). Vthaff godzet som förwerket är, skal han än tå synnerligen bekomme en halffpart. Stiernman Com. 1: 180 (1563). Ni känner .. mina tänkesätt för er .. Jag hoppas alltid att få återse Er i Sverige, för att mera synnerligen få Eder dem ådagalägga. Gustaf III 5: 50 (1810). — särsk.
a) (fullt br.) i uttr. samt och synnerligen o. d., se SAMT, adv.2 I 1 b, förr äv. samtligen och synnerligen, se SAMTLIG 1 b; förr äv. i sådana härmed liktydiga uttr. som samfällt och l. eller synnerligt, synnerligen och samt(ligen). RA I. 1: 250 (1540). Att the skole lathe eder alle samfeltt eller synnerligen förstå och tilkenne gifwe nogre wåre och Rijchsens ahnliggende wärff och ärender. G1R 15: 579 (1543). RA I. 1: 552 (1547: synderlig och sampt). Huarföre the och alle samptligen och huar för sigh sÿnnerlig(e)n affhende sig och sine erffuing(er) förbe(mäl)te hus och grundh. 2SthmTb. 6: 481 (1582). NoraskogArk. 5: 75 (1608: sampttligen och synnerligen). (Jesus) uppenbarade och wisade sig på mångahanda sätt, nu för qwinnorna, nu för Apostlarna, både synnerliga och samteliga. Borg Luther 1: 551 (1753).
b) särskilt, enkom, för just den sakens skull. Att then vnge Melchier Volger, som dÿt war fulmechtig send af sÿn fader, wilde ther inth(et) thage sig sachen vpå, ändå at han therföre ware dÿt sÿnnerligen afferdiget. 2SthmTb. 7: 136 (1584).
c) liktydigt med: samt o. synnerligen (se a). Herr Claes Flemming .. war .. Gouverneur och Ståthållare öfver hela Storfurstendömet Finland, hvilken förmådde at sammankomma med 5 eller 6000 man varacktigt godt krigzfolk, hvilka han hade synnerligen på sin sida. HSH 10: 36 (1616).
2) (numera bl. ngn gg, med anslutning till 4) motsv. I 1, ss. fristående adverbial: först o. främst l. i synnerhet l. särskilt l. framför allt o. d.; i superl. äv.: i all synnerhet; förr särsk. i pleonastisk förb. med särdeles. Synnærlige thy at för:ne hwses förstondere haffva siigh giffvit .. under the hælge Kirke oc Lincöpings Biscopsdöme. G1R 1: 34 (1522). Synnerligen och särdeles befale wij wåre Embetzmän (osv.). RA II. 2: 242 (1615). Aldenstund spannmålen är här i rijket lättast til at bekomma, synnerligha här i Vpland. Annerstedt UUH Bih. 1: 143 (i handl. fr. 1617). Då måste synnerligen allt sådant undvikas, som kan förderfva, göra en elak, fånig och dum. Almqvist Går an 135 (1839). I allmänhet kan man säga, att synnerligast kungen har vunnit allas hjärtan. Jägerskiöld Upplevt 36 (1943). Synnerligast som .. icke endast ytströmmen men rörelsen i varje särskild nivå kan bli tillgänglig för iakttagelse. SvGeogrÅb. 1949, s. 132. — särsk. (†) särskilt, uttryckligen, direkt (se d. o. 4 b β). Så ath ingen schall häruthinnen förschonet varde .. uthan han synnerligen ther opå haffver bekommet vårt tilstondt och försvar medt breff. G1R 29: 254 (1559). Koningen .. förböd så Brasken wid sijn hals att draga aff by för än han hade sijnnerliga Koningens loff ther till. Svart G1 134 (1561).
3) (†) motsv. I 3: märkligt l. anmärkningsvärt l. besynnerligt l. konstigt. Namnet, upfattadt af Linné .. men, synnerligt nog! icke uprepadt i någon sednare Svensk Flora, är än tämligen allmänt. Dybeck Runa 1850, s. 7.
4) motsv. I 4 o. 5, ss. uttr. för en hög grad l. intensitet l. med förstärkande innebörd.
a) (numera mindre br.) ss. predikativ bestämning för att uttrycka en hög grad l. intensitet: i hög(sta) grad l. mycket l. väldigt o. d.; i nekande sats vanl. med försvagad bet.: icke särskilt l. i ringa grad l. omfattning l. föga o. d.; förr äv. i uttr. något synnerligen, ganska mycket, i rätt stor utsträckning. Then annen hoop, som .. j thetta vproor haffwe warit någet synnerligen medt j spelet. G1R 15: 480 (1543). Detta Giftermålet war Konung Johan intet synnerligen til behag. Werving Hist. 1: 103 (c. 1690). En Paulun på sielfva wäggen målad, som synnerliga hiälper det ena med det andra til at uplysa hela wäggen. Wettersten Forssa 77 (c. 1750). Ätten utmärkte sig icke synnerligen. Strindberg NRik. 145 (1882). Svårigheten att öfverflytta ett så stort antal bönder förskräckte dem synnerligt. Gogol DödSjäl. 164 (1895). På det rent litterära och konstnärliga området har .. (Söderköping) ej utmärkt sig synnerligen. Lundgren SkildStig. 93 (1939). Hur betraktar ni kemi? / Det är synnerligt på modet. Ferlin KulörtLykt. 12 (1944).
b) ss. bestämning till adj. l. adv. med förstärkande innebörd: mycket l. väldigt l. särdeles l. särskilt o. d.; i nekande sats med (mer l. mindre) förbleknad innebörd: särskilt, nämnvärt, ”vidare” o. d. Efter som man kan klarliga märkia, at .. (Saxo Grammaticus) samme K. Erich Wijse synnerliga mycket hafver varit benägen. LPetri Kr. 7 (1559). Effter Arffued förmerkte then Hans Scriffuere icke war synnerlige dughligh till szådane handell (osv.). Svart G1 42 (1561). Sielfwa audience-cammaren, som icke war synnorligen utstofferat. KKD 5: 249 (1711). Hebreerna voro bland forntidens folk synnerligen berömda genom sin musik. Bauck 1MusH 7 (1862). Efter den varma och synnerligt kvafva förmiddagen. Norlin JagtSkärgL 35 (1894). Ja, det här är en synnerligen god vän till Märta. Hedberg DockDans. 179 (1955). Därnere bodde det gamla fiskarparet synnerligen primitivt. Hesslind Sista 46 (1974). Därtill kommer att medlemsvärvning med hjälp av tidskriften varit synnerligen givande. Kulturen 1986, s. 9. — särsk. (numera knappast br.) ss. bestämning till en komparativ i nekande sats: (så) särskilt l. (så) mycket. Jagh haffuer denna gångh inthe synnerligen mhera att schriffua. OxBr. 3: 84 (1625). Folket läser .. (Dante) i sjelfva verket nu icke synnerligen mera än förr. CWBöttiger i 2SAH 39: 243 (1865). Denna excellensen Lundebergs förvandling .. (var) icke synnerligen barockare än .. händelsernas utveckling. Thyselius VHerr1Kam. 74 (1908). Det blev ej synnerligen bättre. Cannelin (1921).
Avledn.: SYNNERLIGHET, r. l. f. (förr äv. -heet) [jfr ä. d. synderlighed, ä. nor. synderlighet, mlt. sünderlicheit, mht. sunderlicheit (t. sonderlichkeit)] (†)
1) till I 1, om förhållandet att ngt tages för sig l. separat o. d.; äv. i det pleonastiska uttr. för sig i synnerlighet. Item tree eller fyra skulle vara i huar landzenda för ett landzråd för sigh i synnerligheet. HT 1916, s. 194 (1597). Hafwe Wij thetta alt .. öfwerlagt och godt funnet, at först, rätt betrachta Skogarnes egenskap och Natur, Sedan, hwars och ens, så i Allmennelighet, som i synnerlighet, Rätt och Rättighet. Schmedeman Just. 248 (1647).
2) till I 2: (sär)egenhet l. egendomlighet l. karakteristikum; i pl., äv. konkretare. Dähnert 304 (1746). Då jag nyligen öpnade et barn, som dödt af convulsioner, mötte mig följande synnerligheter. VetAH 1793, s. 312. Någon enda olikhet, egenhet, synnerlighet i föremålens individualiteter. Atterbom PoesH 1: 23 (1848).
3) till I 4, i uttr. i största synnerlighet, först o. främst, framför allt, i (all) synnerhet. Skåpen .. deri Palmsköldska samlingarne och några dokumenter från Lucidor i största synnerlighet hållit mig upptagen. Almqvist Amor. VIII (1839).
Spoiler title
Spoiler content