[jfr eng., fr. vertex; av lat. vertex, m., hjässa (eg. hårvirvel), av vertere, vrida, vända (se VERTERA). — Jfr VERTIKAL, adj.]
(i fackspr.) högsta punkt hos ngt, toppunkt; särsk.: hjässa. När et Barn skal stå rätt och naturlig til Födelszen, måste desz vertex eller Hufwud-Kulle stå rätt neder uppå Slutet. Hoorn Jordg. 1: 179(1697). Kastas en kropp snedt uppåt, beskrifver den en s. k. parabel, och banans högsta punkt är parabelns vertex. 2NF(1921). En parabel har ett vertex, en hyperbel två och en ellips fyra: de punkter där krökningen är störst eller minst. NE(1996).
