publicerad: 2021  
behörig behörigt behöriga
be·hör·ig
adjektiv
behö´rig
1 som lämpligen krävs enl. skick och bruk, normal försiktighet etc.
SYN. tillbörlig
ärendet behandlades i behörig ordning; de stod på behörigt av­stånd från elden
belagt sedan 1686; av lågtyska behörich med samma betydelse, eg. 'som hör till, som till­kommer'; till höra
2 som upp­fyller de formella kraven för tjänst, studier etc.
JFR kompetent 1
behörig (till något/att+verb)
behörig (till något)
behörig (till att+verb)
behörig (att+verb)
brist på behöriga lärare; hon har gått igenom gymnasiet och är där­med behörig till högre studier
○ sär­skilt i fråga om myndighets rätt att hand­lägga viss typ av ärende formellt
tings­rätten är inte behörig att behandla målet
belagt sedan 1741 (om domare)