Uttal

Se nedan för uttal i SAOB.

 

Uttals­beteckningar i SO

I förs­ta hand används van­li­ga bokstäver i ut­tals­no­ta­tio­nen, men några spe­ci­al­­tec­ken är ofrån­kom­li­ga. Des­sa är:

o	o-ljud som i boa
å	å-ljud som i lord
aŋ	nasalvokal som i en garde
åŋ	nasalvokal som i garçon
äŋ	nasalvokal som i timbre
öŋ	nasalvokal som i eau-de-parfum
ao	diftong som i scout
au	diftong som i aula
ei	diftong som i reggae
eu	diftong som i europé
oa	diftong som i noisette
åo	diftong som i soul
ŋ	ng-ljud som i perrong
∫	sj-ljud som i division
ç	tj-ljud som i check
χ	ach-ljud som i rioja
w	halvvokaliskt ljud som i hole-in-one
dh	tonande läspljud som i rhythm-and-blues
th	tonlöst läspljud som i thatcherism

 

Akut ac­cent och grav ac­cent, även kallade accent 1 och accent 2, mar­ke­ras med framåtlu­tat re­spektive bakåtlu­tat ac­cent­tec­ken i ordboken. Exempel är orden ruck´el och se´gel re­spektive man`tel och si`den.

Ac­cent­teck­net ger också upp­lys­ning om vo­ka­lens längd. Om vo­ka­len är kort, som i exempelorden ruck´el och man`tel, pla­ce­ras teck­net ef­ter den ef­terföljan­de kon­so­nan­ten. Om vo­ka­len är lång, som i se´gel och si`den, pla­ce­ras ac­cent­teck­net istället di­rekt ef­ter vo­ka­len.

Uttals­beteckningar i SAOB

För varje huvudord som ännu är brukligt anges uttal i stor kursiv stil omedelbart efter uppslagsordet. Det är vad man skulle kunna kalla ett riksspråkligt läsuttal av ordet ensamt som avses. Det förekommer ibland att en äldre och inte längre, eller knappast längre, giltig uttalsuppgift ges inom parentes, tillsammans med upplysning om vilken äldre källa som uppgiften har hämtats ifrån.

Uttalsbeteckningen är grov, vilket innebär att den t.ex. inte återger olika varianter av sje-ljud. Beteckningen är därmed enkel att läsa ut, men det är oundvikligt att vissa ljud inte har ett och endast ett givet tecken när uttal av svenska ord ska återges i skrift. I följande fall kan det behöva förklaras vad tecknen i uttalsangivelserna återger för ljud:

Tecken	Motsvarar	Exempel
a	långa a-ljudet	barn, lam.
a	korta a-ljudet	lamm.
ɯ	långa u-ljudet	buse.
u	korta u-ljudet	sprund.
å	långa å-ljudet	våt, få, kol, sova.
o	korta å-ljudet	råtta, kotte.
æ	öppna ä-ljudet	järn, ärt (dvs. framför r).
ø	långa ö-ljudet	ösa, dö.
ö	korta ö-ljudet	rönn, böja.
œ	öppna ö-ljudet	örn, ört (dvs. framför r).
w	bilabiala v-ljudet	eng. well.
ω	o-ljudet	bo, ko.
ŋ	ng-ljudet	många.
ʃ	sje-ljudet	själv, duscha.
ɟ	tje-ljudet	kejsare, kär, tjära.

Man bör lägga märke till att tecknen som återger a-ljuden är precis de motsatta mot IPA-beteckningarna (International Phonetic Alphabet).

Utöver bokstavstecknen innehåller uttalsangivelserna siffror som står ett halvsteg upp på raden. Dessa utmärker a) var trycket (betoningen) ligger b) om stavelsens vokal eller konsonant är lång c) vilken tonaccent ordet uttalas med.
  Ordet har huvudtryck på den stavelse där någon av de höga siffrorna, 4 eller 3, står. Siffran är placerad efter det ljud som är långt; står siffran efter vokal är denna lång, står den efter konsonant är denna lång och vokalen följaktligen kort (sil   har beteckningen si ⁴l, och uttalet av sill markeras sil ⁴).
  Vidare anger siffran 4 akut accent (i andra sammanhang även kallad accent ett) och siffran 3 anger grav accent (accent två). För att markera bitryck i ett ord där 4 anger huvudtrycket används siffran 1, medan siffran 2 utmärker var bitrycket ligger i ord med grav accent, där huvudtrycket utmärks med 3. 4 kombineras alltså med 1, och 3 med 2. Siffran 0 anger trycklöshet.
  Sålunda återges uttalet av substantivet stege med ste ³ge ², eftersom ordet har grav accent. Om ordboken hade angett uttalet av bestämd form singularis, vilket den inte gör, hade det stått ste ³gen ². Detta uttal skiljer sig från bestämd pluralis av steg (de mystiska stegen ekade i trappan). Om ordboken angett uttalet av den senare ordformen hade det blivit ste ⁴gen, akut accent.

Förutom för huvudord anges även uttal för särskilda förbindelser och ibland också för sammansättningar. Då är det i regel bara siffrorna som används. För sammansättningar ges uttal när tryckfördelningen på efterleden är annorlunda än då ordet förekommer självständigt. Ett självständigt ord utredning har trycket på första stavelsen (ut-) men i sammansättning med skola (skolutredning) ligger efterledens starkaste tryck på (-red-). I sådana fall anges tryckfördelningen med siffror efter ett vågstreck som markerar sammansättningsfogen, i det här fallet ^~020. Fyrstaviga (och ännu längre) efterleder får dock aldrig något uttal utsatt.
  Ungefär motsvarande gäller beträffande avledningar. Uttalet markeras när avledningen har huvudtryck på annan stavelse än i det icke avledda ordet, t.ex. regulatorisk (med tryck på -tor-) av regulator (med tryck på -la-). Undantagna är avledda verb på -era och avledningar på -tion, som inte får uttalsangivelse.
  Vidare markeras uttalet av sammansättningar i de fall då huvudtrycket för ovanlighetens skull ligger eller kan ligga på efterleden. Ordet plåtslageri t.ex. markeras PLÅTSLAGERI ¹⁰⁰⁴ l. ⁰¹⁰⁴, äv. ^3~002. I de två första fallen ligger huvudtrycket på efterleden, i det senare på förleden.