SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 2023  
ÄDELIG, adj. (superl. -est Lemnius Pest. 13 (1572)); äv. ÄDLIG; adv. -A (Hamb. 1: 2 (1700)), -EN (Ekblad (1764)).
Ordformer
(eddelighe, sg. best. 1586. eddeligie, sg. best. 1590. edelig (-dh-) 15241645. edelin 1645. äddelighe, sg. best. 1587. ädelig (-dh-, -gh) 15281689, 1880. ädlig (-dh-, -gh) 1582c. 1640. — n. sg. -ligit (-gh-) c. 15801645. -ligtt 1572)
Etymologi
[fsv. ädheliker; jfr d. ædelig, feng. æþelic; till ÄDEL]
(†)
1) som är av hög börd, högättad l. adlig; särsk. dels i uttr. ädeligt stånd (jfr STÅND, sbst.1 11 b), dels ss. hedrande epitet l. artighetsbetygelse; jfr 2 o. ÄDEL 1. Edelig herre Ionker Iohan grewe van dher Höge. G1R 1: 264 (1524). Är han och utaf adel, som enn edhelig jungfru förkrencher, thå schall han tage henne till echte. RA I. 2: 374 (1569). Dy sådant hörer ock Höfweligheet och ädeligit Stånd till. Brahe Oec. 17 (c. 1580). Rudbeck d. ä. Atl. 2: 57 (1689).
2) som hör samman med l. avser l. anstår adeln; äv.: ädel (se d. o. 2) l. högsinnad l. hedervärd; i vissa språkprov svårt att skilja från 1. Ty loffuer och beplichter iag migh her medt .. på min christelige tro och sanningh, riddelighe och ädelighe ähre och redelighett att iag will och schall ware högbe(mäl)te Hans F. N. vdi alle motthe huld, troo och rätrådigh, lydig och hörig. BtFinlH 4: 64 (1562). Uppå thet at såsom Kroppen och Lemmarna taga till, måge .. (de unga) få förkofra sig uthi Fromheet, Tucht, och ädelige gode Seder. Brahe Oec. 7 (c. 1580). Är edher mäst allom wetterligit, at hon af gudhfruchtige och Ädelige föräldrar kommen är. Phrygius MRosengren D 2 a (1608). (Lat.) Nobiliter .. (sv.) Ädeligen, på ädelt sätt. Ekblad 242 (1764).
3) ädel (se d. o. 3) l. värdefull l. dyrbar. Then helge ande är en werdogh och ädhelig gåffua, then gudh icke kastar for hundar. OPetri 2: 179 (1528). Effter nu Menniskiors Siäl och Anda är ett så Edeligit och dyrbart Clenodium. Westhius NPederson 24 (1645). Han kläder sigh utj silke / och så utj ädelig Pälle. Visb. 2: 141 (c. 1695). Wigström Folkd. 1: 48 (1880).
Avledn. (†): ÄDELIGHET, f. [fsv. ädhelikhet]
1) till 1, särsk. ss. hederstitel, i förb. med poss. pron.; jfr ädelhet 1. Min underdanelig velvilelighe ödmiucke tiennest Ed(er)s Edelighett städs tillforennde. VgFmT I. 10: 75 (1565).
2) till 2: ädelhet (se d. o. 2). Huarföre och Hesiodus ingen tingh högeligare beprijsar änn een tystlåtugh Tunga, för hennes ädeligheet skul. Balck Es. 35 (1603).
Spoiler title
Spoiler content