ÄLING ä3liŋ2, förr äv. ÄLLING, sbst.1, m. l. r.; best. -en; pl. -ar.
Ordformer
(äling 1762 osv. älling 1793–1922)
Etymologi
[till sv. dial. äl(e), al, albestånd, till AL, sbst.1; fisken uppehåller sig ofta mellan alens rötter. — Jfr ALKULA, ALKUVA, ELRITSA]
(i vissa trakter, bygdemålsfärgat) elritsa; äv.: spigg (numera bl. ss. senare led i ssgn SKINN-ÄLING). Rothof 137(1762). Möller(1807; om spigg). Näst spiggarne är elritsan eller älingen utan all fråga den allmännaste och mest spridda af alla Skandinaviska halföns sötvattensfiskar. Stuxberg Fisk. 493(1895). Ett särskildt roligt fiske var .. att meta älling .. i ällingdammen ofvanför den gamla qvarnen och fallet vid torpet. Reutersvärd Minn. 105(1922). — jfr HUND-ÄLING.
SAOB
