ÄLTA äl3ta2, sbst.1, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Etymologi
[jfr fd., d. ælte, nor. elte; jfr äv. fvn. elta, jagande, förföljelse; till ÄLTA, v.2]
1) (numera mindre br.) om (stycke av) ältad lera l. deg; äv. allmännare, om tjockflytande blandning, särsk. mer l. mindre liktydigt med: gyttja; äv. bildl. Äger då en krukomakare icke magt öfwer leret, att af samma sin älta göra ett käril till ädlare och ett annat till ringare bruk? Ödmann StrFörs. 4: 235 (1822). Älta .. (dvs.) knådad degklimp. Landsm. II. 3: 152 (1887). Jag vill ned / på det ondas led, / jag vill välta, / mig i lastens älta, / jag vill känna / hat bränna. Fröding NyttGam. 22 (1897). Den obeskrifliga ältan på gatorna smyger sig .. uppåt kängskaften. Wägner Norrt. 46 (1908). Östergren (1970). — jfr DEG-, LER-ÄLTA.
2) (i ä. fackspr.) om maskin l. anordning l. anläggning för ältning, ss. senare led i ssgrna LER-, SMÖR-ÄLTA.
SAOB
