ÄRA, sbst.1, äv. (o. numera bl.) ERA e3ra2, r. l. f.; best. -an; pl. -or. Anm. I enlighet med dåtida stavningsnorm upptogs inte ERA under E i SAOB utan hänsköts då till uppslagsformen ÄRA, möjl. på grundval av ett då förekommande ä-uttal.
Ordformer
(era 1845 osv. ära (æ-) 1800–1973)
Etymologi
[liksom d. æra, eng. era av lat. aera, pl., av aes, koppar, (koppar)mynt (o. därav bet.: tal, vidareutvecklat till bet.: årtal som kronologisk utgångspunkt), till den rot som äv. föreligger i ÄRGA, v.1]
om (längre) tidsavsnitt (i jordens l. människans l. ett folks historia) som kännetecknas av karakteristiska drag l. särskilda förhållanden l. avgränsas gm viktiga hållpunkter i tideräkningen, tidevarv l. tidsperiod (se d. o. 2); särsk. (geol.), om geologiskt utvecklingsskede l. tidsavsnitt som är kortare än en eon o. längre än en period (se d. o. 3 c); jfr EPOK 3 (slutet slutet), PERIOD 3, ÅLDER, sbst.1 4. Den beskrifning som wi hafwe uppå Africanern 600 år för wår Æra, målar hans werkeliga läge än i dag. AdP 1800, I. 1: 313. Tiden ifrån Christi födelse .. är den christna æran. Lindhagen Astr. 367 (1860). Den Viktorianska erans litteratur. Hallström LevDikt 174 (1914). Den del af jordklotets historia, från hvilken vi ha säkra lämningar af en organisk värld, indelas i tre eror, den paleozoiska, den mesozoiska och den kainozoiska. 2NF 28: 962 (1919). För att inte tala om hela städer som går in i en ny era av teknologi tack vare den femte generationens nät. Hufvudstadsbl. 13/12 2020, s. 28.
SAOB
