ÄRGA ær3ja2, v.2 -ade. vbalsbst. -ELSE (se avledn.).
Etymologi
[sv. dial. ärga; motsv. nor. dial. erga, nyisl. ergja, jfr äv. fvn. ergjast, bli modlös (nor. dial. ergast, förargas); till ARG, adj.]
(i vissa trakter, bygdemålsfärgat) i fråga om förargande l. retande, särsk. dels refl., i förb. ärga upp sig10 4 0, reta upp sig, dels intr.: bli arg l. reta upp sig; förr äv.: ge (ngn) anledning att ta anstöt o. d. (särsk. i avledn. ÄRGELSE). Han ärgade upp sig mer och mer, och blodet steg honom åt huvudet. Bergfors PörtRenv. 147 (1934). Hon tänkte för sig själv: Människa, ärga inte! Idun 1950, nr 27, s. 5.
Avledn.: ÄRGELSE, r. l. f. (†) särsk.: anstötlig handling; jfr förargelse 2 b. Så framt ingen kunde öfvertyga henne, att hon dermed gjorde någon ”synd eller ärgelse”. BL 2: 162 (1836).
SAOB
