[möjl. utvidgning av ÄHmed anslutning till USCH; ytterst av ljudsymboliskt l. ljudhärmande ursprung. — Jfr ÄSSES]
ss. uttryck för mer l. mindre negativt värderande l. avvisande reaktion; jfr ÄH 1, ÄSSES.
a) för att uttrycka (lättare) irritation l. förargelse l. besvikelse o. d. (inför ngt (plötsligen) inträffat l. annat sakförhållande (som anges i åtföljande utsaga)). Äsch, nu brände gröten vid! Kan det annat än förtryta? / Gossen naken äsch och Ve! / Intet brännvin ingen gryta / Fins för gästerne. Runeberg (SVS) 2: 36(c. 1825). Äsch, är du målare, och går till en fotograf, en så’n der handtverkare? Ahrenberg An. 134(1891). När farbrorn hade gått, sa pojken: – Äsch, en ballong, det är det väl inget skoj med, det skulle åtminstone ha varit en flygmaskin. Lindström Leksaksb. 28(1931).
b) för att uttrycka avvisande (av ngt tidigare sagt) l. förringande l. bagatelliserande o. d. (av ngt tidigare sagt l. omtalat l. i situationen förhandenvarande); jfr AH I 4, ASCH a, BAH, BOSCH II, IH I 1 g, PYTT, interj. osv. I, PYTTSAN. – Gröten har bränt vid. – Äsch, någon gröt vill jag ändå inte ha. Marie. Nu har hon fått tag i en så kallad drömbok .. Betty. Äsch då, ett sån’t dumt skrock! Hodell Syfrökn. 6(1869). Olle. Hvarför fick du stryk af far din? Kalle. Äsch, för det han var starkare än jag, – vet jag! SöndN 1890, nr 4, s. 3. Äsch, låt dem rinna, vad spelar det för roll. Unnerstad Snäckh. 54(1949). – Men vad är det som har hänt? .. – Äsch, det var inget särskilt. Delblanc Prästk. 106(1963).
SAOB
