[fsv. afat; jfr fvn. á fátt (nor. nn. åfått); ssg av Å, prep. o. adv.2, o. n. sg. av FÅ, adj.]
(†) ss. predikativt adj. i n. sg. l. ss. adv.: bristfälligt, otillräckligt, alltför lite; jfr få, adj. I 2. Vart tå Konungh Gram betalat medh samma mått, ja, öfver och icke affåt. LPetri Kr. 16(1559). At konungen uthi alle konungslighe dygder bör hålle vichten och skine för alle andre och icke ther uthi hos honom vare någhet åfatt. RA I. 3: 378(1594). Bureus Runaräfst 85(1602).
SAOB
