(åma (åh-) 1712 osv. åmar, pl. 1764. åmma 1773–1893)
Etymologi
[sv. dial. åma, åmma; jfr d. omme, nor. nn. åme; jfr äv. (med annan stambildning) mlt. amelte, emmel m. fl. former, nl. emelt, fris. amel, emel, feng. emel, ymel; möjl. identiskt med förleden i OMMEBLÅST(jfr d. dial. ommeblæst, isl. ámusótt); av ovisst ursprung]
(numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) (stor o. luden) (fjärils)larv (i ä. folktro med särsk. tanke på larver ss. farliga l. sjukdomsbringande o. d.); särsk. om kålmask. Då syntes på Sniön .. de stora, tiocka swar[ta] och mycket ludna Åmor el(le)r Maskar. Broman Glys. 1: 354(1712). Plocka åhmorna af kålen. Lind 2: 36(1749). Kommer någon emellan henne och solen, så tros Åmman se tvärs igenom honom, hvaraf han får sår invertes och hål emellan refbenen. Hyltén-Cavallius Vär. 1: 336(1864). Några i ögonen fallande fjärilslarver voro .. särskildt uppmärksammade och namngifna; .. (t. ex.) träddödarens .. köttröda, stora larv, åman eller onda bettet. Modin GTåsjö 324(1916). — jfr KÅL-ÅMA.
SAOB
