ÅMA å3ma2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE.
Etymologi
[sv. dial. åma sig, vara tillgjord, göra ngt dumt; sannol. ljudsymboliskt, möjl. med anslutning till ÅH, interj., o. sv. dial. åma, lukta illa (se ÅMIG, adj.2)]
(vard.) refl.: röra sig l. bete sig l. uppträda tillgjort, göra sig till, åbäka sig l. kråma sig; äv.: sjåpa sig l. beklaga sig, särsk. i uttr. åma sig över ngt. SvD 1890, nr 169, s. 4. Carl Larssons nationalromantiska målning ”Midvinterblot”, där Torspräster och lappjungfrur åmar sig i en obestämt extatisk men möjligen forntida fruktbarhetsrit. SvD 4/9 1987, s. 8. Folk .. åmar sig över att de har så mycket att göra och att de inte har några pengar. SvD 23/8 1997, s. 12.
Avledn.: ÅMIG, adj.1 som åmar l. åbäkar sig; tillgjord l. sjåpig. SD 5/3 1893, s. 5. I romanen står det .. att Nathan ”åbäkar sig” och gör ”apkonster”, och det är antagligen detta som förlett regien att låta Gunnar Ekström uppträda som en åmig fjant. SvD(A) 30/11 1940, s. 10.
SAOB
