[fsv. anger; jfr fvn. ǫngr (nyisl. öngur), got. aggwus, fsax. engi, mlt. enge, mnl. ange (nl. eng), fht. engi (mht. enge, t. eng), samtliga med bet.: trång o. d., feng. enge, trång, ängslig; samhörigt med l. bildat till ÅNGER, sbst. — Jfr ÄNG, adj., ÄNGA, sbst., v., ÄNGD, sbst.]
1) (†) trång; anträffat bl. ss. förled i ssgn ÅNG-BRÖSTAD.
2) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) i predikativ anv.: ångerfull; förr äv.: sorgsen l. bedrövad l. bekymrad l. ängslig. The wore både aff hiertat ånger och ille tillfridz. 3SthmTb. 1: 109(1593). Iag måste .. härmäd låta min k(iäre) farkiär weta att min lilla fru war mÿket ånger öffuer dätt breffuet hon skreff min k(iäre) f(ar)k(iär) sidst till. Ekeblad Bref 2: 349(1662; rättat efter hskr.). Björn-Walther, som inledde presidenten i detta påfund, vart själv ånger sedan och avrådde’n. Högberg Utböl. 2: 72(1912).
