[fsv. ö; av o o. e (o. först skrivet med ett litet e över o), ss. beteckning för i-omljutt o-ljud]
1) namn på den tjugonionde (l. om v o. w inte hålls isär den tjugoåttonde) o. sista bokstaven i vårt alfabet, använd för att beteckna ö-ljudet (jfr 2); äv. ss. förkortning för ord som börjar med ö. Ö är en vocalis sammansatt af o och e. UHiärne Orth. 28(1717). Bokstäfverne ä och ö brukas blott i Sv. och Tysk. Moberg Gr. 83(1815). Vocalen ö, var först stungen eller genomdragen med ett långt och fint strek, som efterhand förkortades, så att det blott vidrörde bokstafvens öfre kant, hvarifrån det också slutligen skildes. 2VittAH 15: 36(1831, 1839). Dessa (första) tryckta böcker äro olika de äldre handskrifna redan däri, att de .. ändrat utseendet på ä och ö. Schück o. Lundahl Lb. 1: 11(1901). Ö., förk(ortning) för öst, öster, östlig. Ekbohrn(1936).
2) ss. beteckning för det långa l. korta vokalljud l. -fonem som uttalas med munnen halvöppen o. tungan i främre läge o. läpparna lätt rundade o. som i skrift återges med ö (i bet. 1). Uthi Nedersaxiskan märker man ett slags ö patulum eller latum, som har ett bredare liud, fast som emellan å och ö. UHiärne Orth. 28(1717). Det öppna Ö, skiljer sig till uttalet från .. (det slutna), allenast derigenom, att underkäken öppnas något mera. VetAH 1855–56, s. 67.
Ssg (till 2. Anm. Ssgn skrivs vanl. med bindestreck mellan förled o. efterled): Ö-LJUD. jfr ljud, sbst.1 2 d, e; i sht i sg. best. VetAH 1855–56, s. 60. Om läpparna äro mera framskjutna och mera vidgade (än för u), men tungans höjdpunkt ungefär densamma som för ä-ljudet, uppstår ö-ljudet i röd, döf. Aurén Ljudl. 8(1869).
SAOB
